Sedan jag lofvat herr Surstedt allt hvad han önskat, lemnade han mig åt mig sjelf. Herr Surstedt ville agera far för och öfver alla sina herrar; d.v.s. han tog sig en viss magt och myndighet öfver dem; naturligtvis emot deras egen vilja. Alltid spelade han en rôle af öfverlägsenhet emot dem, och derföre ville sällan någon dröja hos honom längre än en termin.

Fru Surstedt gick, hela veckan om, sotig och snusig, med utslaget hår, i köket och kritade på väggar och fensterkarmar vissa krummelurer och streck, af hvilka de förre skulle betyda hvem som ätit, och de sednare huru mycket han ätit. Uti det allraheligaste satt ekonomie-mästar Surstedt sjelf och införde i sin så kallade hufvudbok en öfversättning af fruns hieroglyfer i köket. Han var så öfvertygad om sin hustrus samvetsgranhet, att han skulle kunnat sätta sin själs salighet i pant, att hon kritat riktigt. Vidare hade herrskapet Surstedt en dotter, kallad mamsell Lina. I hushållet fick hon aldrig deltaga; men i stället erhöll hon en såkallad bildad uppfostran, och, såsom prof på sin handfärdighet, sydde hon hvarje jul en pirat åt mamma, med ett hundkräk inom en blomsterkrans, samt åt pappa en tobakspung med ymnighetshorn och hans namn. Hon spelade äfven gitarr och sjöng. För öfrigt var lilla Lina en vacker flicka och förtjust i en lång hygglig karelare som nyttjade pigues, hällor, gula handskar och käpp. Ofta hände, medan han satt och spisade, att man hörde mamsell Lina gnola: "Det är den största sorg, som jorden månde bära, att" etc. etc. Ändtligen slutade saken så, att karelaren, (eller rättare förtjusningen) reser bort; ty han blir lagsökt af pappa sedan krediten tagit slut. Mamsell Lina blef öfvergifven och gifte sig slutligen med en fändrik, som rest hem på permission och som sedan fann för godt att blifva hemma och ärfva svärfars gamla ruckel, tältsängarne, de brokiga sängkläderna, de söndriga och rankiga borden och stolarne, ett upplag af gamla pulpeter, utom alla andra dyrbarheter, samt framför allt salig svärfars ekonomie-mästareskap, och konsten derjemte att med besked kunna debitera alla dem, som framdeles kunde komma att logera hos vår fändrik, likasom härtills kära svärfar det gjort.

Hos Surstedts bjöd jag i alla fall till att visa mig nöjd och framsläpade der nära 4 år, eller till dess jag dimitterades till universitetet. Herrskapet Surstedt och jag åtskiljdes som goda vänner, och fändriken, som var något hederligare än jag trodde, gaf mig till och med litet respenningar. Lina hade nemligen tutat honom i öronen, att jag ämnade bli prest, och hade knappa tillgångar; hvarföre fändriken, som hade särdeles aktning för prestaståndet, begåfvade mig med en skänk på tio banko, som kommo mig väl till pass.

Mina trägna studier gjorde, att jag med heder genomgick min första examen vid universitetet, och det dröjde ej länge derefter, innan jag omfamnades af de mina.

Sjette Kapitlet.

"Sakta hör jag dörren knarra,
Och en ljusklar blick mig slår;
Tår och löje än der darra
Ifrån morgondrömmars år."

Jag anträdde således min hemresa, såsom välbeställd student. Vid mitt inträde i rummet hos mamma Segerman lyste glädjen från alla håll; mina berättelser väckte intresse. Mamma dukade och fejade; men Johanna gladdes mest åt min återkomst. För henne meddelade jag allt hvad jag sagt och hört; hon log åt mina infall, tårades åt min smärta, deltog uti mina intryck. Hon sade slutligen att hon alltid skulle innerligt hålla af mig, och huru lyckligt föreställde jag mig icke då att mitt lif skulle blifva.

Dagar, veckor och månader förflöto med snabb och ilande fart. Denna tid var den sällaste jag någonsin erfarit: jag var omgifven af moderlig ömhet, bevakad af ett systerligt öga. Johanna, jag måste tillstå det, var min första tanke om morgonen, min sista om aftonen.

Hvilken ljuf känsla måtte det icke vara, att med sin blotta blick fängsla hjertan och låta en annan känna en försmak af himmelen. Ack! hvilken fördel är det ej, att vara skön! Sannt är, att denna fordel kan missbrukas, sin egare eller egarinna till skada, men den måste dock i alla tider betraktas såsom ett litet kapital: ty skönheten är det verksammaste rekommendationsbref man kan föra med sig på resan genom lifvet; ehuru det måste anmärkas, att de sköna spela ett både högre och farligare spel än andra. Ty af en vacker yta fordrar man ett lika vackert inre. Men Johanna var icke allenast skön; hon var äfven den renaste dygdens infattning. Hvarje leende var ett qvickt infall, hvarje blick en god gerning. Allt — allt andades frid och lugn. — Ack, om jag — — men kan jag väl någonsin hoppas att få ega en sådan klenod? Jag, en fattig student! — Man reflekterar ganska litet öfver denna benämning; men det är likväl, i få ord sagdt, en egen belägenhet att vara student, och fattig. Under den tid man sträfvar att göra själen rik, sjunker man allt mer ner i djupet af materiella bekymmer. Försynen har fästat blyvigter vid ungdomshoppets bevingade fötter, för att hindra dem att flyga för högt, och den enda trösten är, att de sitta qvar. Vid blotta tanken att förtörna mamma Segerman, förlorade jag modet och vågade icke yppa min tanke. Hoppet och ovissheten voro för mig ljufvare än säkerhetens smärtsamma bestämdhet.

Mamma Segerman och Johanna blefvo bjudna på julgröt till pastor M——n. Såsom medlem af familjen ihogkomms äfven jag. Qvällen förflöt glädtigare än man kunnat förmoda. Sällskapet var ej talrikt, men trefligt; och okonstladt gick allt till. Adjunkten tycktes vara särdeles väl upptagen i huset, och Dora, pastorns enda dotter, egnade mycken uppmärksamhet åt honom. Han erhöll en mängd julklappar af allt hvad som kan prydas med tapisserisöm i sefirgarn och perlor. Ibland annat fick han en rökmössa med en stor perltoffs i nacken. "Rätt vacker och skön, min goda Dora!" sade adjunkten — "men bönderne kunna tro, att jag blifvit lindansare, om de se mig nyttja en sådan." Dora skrattade och påstod, att den klädde honom rätt väl; men pastorskan tycktes taga humör, så mycket försvarade hon rökmössan. Vidare fick adjunkten en resväska, och en mängd andra granna saker. Sist kom ett pakett, som innehöll en kyrkohandbok, med permar af perlstim, föreställande ett kors, en kalk, en bok och deröfver en hvit dufva. "Tack, hjertlig tack, Dora!" sade han, och såg på henne glad och rörd tillika. Boken betraktades närmare, och man fann vigselformuläret sednast vara vidrördt, och troligen äfven genomläst, emedan ett nytt veck ännu fanns på bladet. Öfver Doras flit, höll pastorskan ett hugneligt loftal. "Dora är en enkel, okonstlad, anspråkslös flicka, en dugtig flicka i köket och i väfstolen, en verklig kandidatska till presthustru på landet. Jag önskade se henne lycklig i en god mans armar, ty hon har tillika ett ömt och ädelt hjerta, och hyllar sin moders grundsatser." Ändtligen kora den frågan, när adjunkten tänkte taga pastoralexamen. "Jag har verkligen icke tänkt derpå," svarade han blygsamt, "utan byggt hela min framtid på en komministratur." — Pastoralexamen borde ändå tagas, mente pastorskan; ty ehuru Dora nog är nöjd att vara anten adjunkts- eller komminister-hustru på landet, så "Ack, hvad mamma gör sig mycket bekymmer," inföll Dora; "har man hört sådant prat. — Nej Elias! jag håller nog af dig och är nöjd utan något pastorat. Vi komma nog, med Guds hjelp, tillrätta, bara vi uppriktigt hålla af hvarandra;" — dertill lades ja! och föräldrarnes välsignelse, och det unga paret förlofvades. Gratulationerne börjades af pastorn sjelf med dessa ord: "jag tycker om dig för din flit och rättrådighet, min kära bror, och värderar du detta, så emottager du min dotter till julklapp!"