Att på allt sätt söka qväfva en låga, som tillvexte med hvarje timma, att använda hela kraften af min öfvertygelse, för att uppfylla det löfte, jag gifvit henne, sådan var den dubbla pligt, som Johanna hade ålagt mig. Men vid nogare eftersinnande tänkte jag överträda mitt löfte och ovillkorligt bönfalla hos min fostermor om Johannas hand. Mitt beslut var fast och oåterkalleligt fattadt: jag skulle af mamma Segerman sjelf blifva förvissad om Johannas hand. Ty huru ofta är det ej just vid nedgången, som solen genombryter töcknet, för att omstråla oss med sitt ljufvaste sken. Alltså yppade jag för mamma Segerman min outsläckliga kärlek till Johanna och anhöll på det enträgnaste om hennes bifall, med löfte att alltid forblifva Johanna värdig.
Min son — sade gumman — du har hunnit till en stadgad ålder. Du är redan man, och jag måste nu uppfylla mitt löfte till din rätta mor, i det jag gör dig bekant med henne, hennes lidanden och öden.
Tionde Kapitlet.
"Af hvad jorden oss beskär
Kärleken det bästa är,
Säga jublande med löje
Menskobarnen jemnt ändå." —
"Att din kärlek, arma jord,
Dock är blott en lögn, ett mord,
Som till frukt bär qval beständigt —
Säg, hur skall man det förstå?"
Kaptenskan Segerman begynte: "Jag hade en vän — hon var det ifrån den tid, då i vänskapen ännu ligger något af passion, då man svärmar i vänskap, likasom man vid en mer framskriden ålder svärmar i kärlek. — Således icke en af dessa förbindelser, som knytes i mognare år, der sympatierna oftast bero af gemensamma intressen och bilda ett slags bolag: vänskap med lika inkomst och lika utdelning, der den enas aktier äro bestämda att stödja krediten af den andras. Min vän dog vid tjugufyra års ålder. På sin dödssäng hade hon förordnat mig att taga vården om hennes efterlemnade bo. När jag anlände till stället, hade man ännu icke hunnit undanrödja spåren af den dagen förut för sig gångna begrafningen. De för fenstren uppfastade hvita lakanen flägtade af och an i den ljumma sommarvinden, blommorna hängde med halfvissnade hufvuden öfver alabaster-vaserna, och golfvet derinne var beströdt med granris, ty Finland har inga cypresser; det lånar sina dödsinsignier från granen. Men ingen bitter klagan skar mitt öra; ingen fullgråten näsduk var kastad på någon af de enkla trädsofforna; intet kunde märkas, som bar spår af afskedets tår; ingen lukt af döfvande medikamenter lät ana tillvaron af en sorg, som vill stjäla sig undan medvetandet af sig sjelf. Min vän dog ogift och efterlemnade hvad jag här nedan skall omnämna. Jag skred till fullgörandet af mitt uppdrag och bröt förseglingen på den aflidnas chiffonnier. Jag öppnade den med ungefär samma känsla, som man öppnar dörren till ett grafkapell. Allt derinne talade till mig om förgängelse och minne. Jag trädde inom det område, som den aflidna haft hemligast och heligast och tyckte mig känna en rysning, lik den man erfar, då man stiger ner i en grift. — Den första lådan jag utdrog, innehöll minnen från min väns första kärlek — ett par pressade förgät-mig-ej, sammanknutna med ett grönt sidenband, och en pappersrimsa, på hvilken en vacker handstil i tysta drömmerier tecknat, ibland annat, äfven hennes namn som nu var död, m.m. — allt ordnadt med den omsorg, som minnet egnar sina reliker. Dessa kärlekens leksaker egde i sig en slags historia, åskådlig, men död, talande, men med stämman af en vålnad. I andra lådan, hvad låg der? Ack! bilden af ett helt misslyckadt lif. — Huru många misslyckade förhoppningar, huru mycket inre missnöje, huru mycket tyst sjelfogillande fanns ej tecknadt på det inneliggande papperet? Minnena uti den första lådan voro de af en barnsligt blyg kärlek, på hvars vingar ännu oskuldens doft hvilar qvar — men dessa — —. Och denna min vän hade ändå en natur, rikare begåfvad än vanligt, som sålunda gick vilse om sin bestämmelse och förirrade sig på en bana, som förkortade hennes lif. I andra lådan fanns endast ett papper innehållande detta:"
"Min egen ungdom ack! hur ville jag ej njuta
Dess frid och hopp och oskuld om igen.
Hos samma Gud min lefnadsafton sluta,
Som var mitt hopp uti begynnelsen!"
Min trogna vän!
Emedan allt visar att mitt slut nalkas, vill jag, inan de lidande händerna öfvergå till förgängelsens stoft, samla de få krafter, som ännu äro öfriga, för att tala till ditt hjerta.
Om du kände min fridsstörare, såsom du känner hans nedbrytande våld; om du kände hans namn, såsom du känner min besegrares öfvermagt — för dig kunde då ej mitt lidande vara likgiltigt. Dyra barndomsvän! huru olikartade föremål framstå ej på vår bana? — förförelsen, sorgerna och lidandet hvimla om hvarandra; de söka oinskränkt befalla, och smygande innästla de sig! Huru litet kunde jag beräkna de öden jag kallades till! Hvem tror ej, att jag sväfvat i ett jemnt sällhetsrus! Allt bär sken af, att jag följt sinlighetens förförande blomsterhöljda stig. Endast du skall känna min hemlighet; mottag den i ditt sköte jemte min son, och låt grafven gömma allt om mig, i den stund trenne skoflar mull bevittna att jag lidit ut.