"Hvad fann jag? — skuggor! och hvad vann jag? — lögn!"

Du är redan sjelf mor; jag känner din uppoffrande godhet, ditt omdömes mildhet: och glöm ej, att ädelmod och välgörenhet strö blommor på mödornas bana! Huru gerna ville jag ej tala vid dig för att emottaga en lugnande skärf af förlåtelse på vanmagtens och smärtans hårda bädd; men då ödet nekar mig denna lycka, vill jag begagna de få stunder, jag förmår, för att lemna dig några blad af mitt inres historia.

Jag vill göra dig bekant med en hjertlös, fåfäng karl, som härstammade från en obemedlad familj. Han hade studerat och blef sedan militär samt förvärfvade sig genom sin raskhet, sin oforvägenhet och sitt öppna, ungdomsglada väsen sina höga förmäns förtroende. Snart blef denna unga man, om tjuguåtta år, som med ofvannämnda goda egenskaper dock förenade en viss envishet, man kunde nästan säga oböjlighet i lynnet, omtyckt af alla och till och med general-en-chef hade förklarat, att han borde bli kapten, innan han anträdda återresan till fäderneslandet. Ryktet hade föregått honom och bland annat vetat förtälja, att han var den knipslugaste och lyckligaste fruntimmerspratare, som ännu svängt sig i en salong. När han nu kom hem, rodnade också de unga fromma tärnorna alltid vid den minsta skymten af den unga krigarn. Alltid hade han, det visste de så väl, någon rolig artighet att säga dem, som nog i alla fall skulle jaga blodet till kinden, eller ett gladt upptåg att berätta, som pröfvade deras skrattmusklers återhållsamhet i de allvarliga matronornas närvaro. Alla ansågo de honom visst för den allraflygtigaste och i sina tycken mest ostadige; men sådant har i alla tider långt ifrån att utgöra något hinder, fastmer snarare varit gynnsamt för en älskares framsteg. En hvar tror så gerna det bästa om sig, och ju otroligare segren är, dessto mera lysande blir den ju äfven. Denna Adonis vistades ett par år i hembygden. Han erfor, att vår familj var nära bekant med hans egen och skyndade med mera brådska, än man af honom kunde vänta, att hos oss aflägga besök, hvilka tätt och ofta förnyades. Efter denna tid bemärkte man också en väsendtlig förändring i hans sinnesstämning och uppförande. Han blef mera fåtalig och sluten inom sig sjelf. Som nu dessa betänkliga symptomer, allt sedan Adam i paradisets lunder svärmade för sitt drömda ideal, ledt till samma resultat, så kan du lätt gissa, huru det var fatt med honom. Det var barndomskamraten han hade återsett, den han för längesedan svurit evig trohet. Det syntes först, att det icke var endast fröjd och hopp, som uttalade sig i den unga mannens blick; det låg i den en plågsam känsla, en oro, som syntes tvilling med hans glädje och som uppvexte, lik taggarne och rosen, på samma gång och på samma stjelk. Nu skulle vi skiljas. Vår kärlek skulle ännu blifva en hemlighet. — — Det blef för honom ett tidsfördrif att leka med ett hjerta, som ett falskt sken förbländat, och sedan kasta bort det, krossadt och vanhelgadt. Du känner mina öden, du, den renaste, den ädlaste; — du skall icke öfvergifva min son, min August, då du får veta min förförares namn. Kunde du höra de suckar, som sökt dig; kunde du föreställa dig hvad ånger och förebråelser äro smärtsamma, så skulle du beklaga mig. Jag kan ej öfverlefva denna afgrundssmärta, lefva öfvergifven af den, jag så högt älskade, öfverlemnad åt vanäran, föraktet och förtvillan. Skall jag dock kunna fortfara att älska den, som hånat min outplånliga kärlek och röfvat ifrån mig den enda sällhet, jag eftertraktat, den, att vara min fattige faders stöd? — Nej! det kan jag icke, — heldre tusen gånger dö, ty lifvet eger ju ej mer något värde.

Så snart jag hade meddelat min förförare mitt öde, utbad han sig af mig löftet att icke blifva röjd, på det han ännu framdeles skulle kunna flyga från blomma till blomma. Jag lofvade honom det, och detta löfte har jag hållit till denna stund, då jag är skyldig tänka på min son, hvilken ännu ej var till förr än han, Kapten Segerman, var förenad med dig. Segerman är således orsaken till, att min August är faderlös. Jag var fattig, du rik. Han tänkte genom rikedomens magt tysta samvetets röst. Jag förlät honom och beslöt att ensam lida. Nattens ro förflöt under tårars ymniga svall. Min bön till Försynen var om sinnesstyrka att bära föraktets tunga börda, att befria min gamle fader ifrån medvetandet att hafva en så brottslig dotter, att förtaga hans syn, så att han ej skulle se min vanära, och hörseln, för att förhindra honom ifrån att åhöra smädarenas begabberi. Gud hörde mina innerliga böner. Han tog min fader till sig, innan han anade min olycka. Jag vakade vid hans sjukbädd och mottog hans sista faderliga välsignelse, såsom en, som aldrig felat. Min skildring af mina känslor skulle endast blifva matt; de kunna knappast tänkas.

Sedan jag ombesörjt min faders jordfästning, trifdes jag icke mer ibland de vänner, som hittills omgifvit mig. Jag erkände inom mig min ovärdighet och älskade ostörd ensamhet; jag var ock ensam — ensam, lik det giftiga trädet i öknen. Jag öfvergaf fadershemmet, der inga anhöriga saknade mig, och flyttade nära invid stadens tull, der husen eller rättare kojorne, krypa uppför berget eller sjunka emot slätten, der allt blir lägre, trängre, armare, der staden tynar af mot landet, der gatan förlorar sig i landsvägen. Här bor små folket, här är armodets verld inom stadslifvet. Här, så godt som utanför staden, är en trång gränd och i den gränden ett litet hus, i hvilket ett gammalt par bor och hos dem får jag bo och vistas. Kunde du, min vän, rigta ditt synglas och upptäcka det stora betydelsefulla i det skenbart ringa; ty denna anmärkning gäller till någon del om detta par. Hustrun här var sextiosju år gammal då hon stod brud med sin lika gamla man. Och kan du tro, att den lille guden, som flyr så många par i de stora husen midt i staden, tagit sig husrum hos dessa gamle? Så är det likväl. Man och hustru älska hvarandra af allt hjerta. De hafva nu emottagit mig och älska mig, äfvensom min lilla August, rätt hjertligt. De gråta med mig och de glädjas med mig, då jag kan hafva någon gladare stund. Om dessa älskade gamla ej vore så fattiga, skulle de taga min August, ty de bevisa oss en ömhet som mot egna barn och hvilket är en förebild, att Gud är barmhertig. Deras goda vilja blir belönad af Den, som känner deras bristande förmåga. Om vinterqvällarne sitta de gamle och berätta mig sagor och händelser från forntiden, under det att flammorne från spiseln dansa fram och lysa upp det lilla hemmet. Om sommaren omgifves jag, utom af mina gamla, af solens majestät, månans milda glans, stjernornas pragt, morgonrodnadens hopp, aftonens lugn och källans klara spegel. Ofta sitter jag i de gamlas lilla trädgård: der står ett ensamt träd, samt en berså af halfnakna syrenqvistar, öfverdragna med spindelväf; Här skådar jag i närheten insjöns klara bölja. Men under allt detta är hjertat oroligt, som brusande hafsvågor. Ingen anar hvad jag lider, huru hjertat blöder: ingen räcker en skärf åt behofvet, ingen har öfverseende med den felande: alla sky den illa kända. Man anar ännu icke hvad jag lidit. Efter decenniers förlopp uppenbaras måhända först förfärande orättvisor. Familjeanseende och likgiltighet tillåta icke att forska efter, huruvida den felande fortgår på sin bana eller söker godtgöra sitt förhastade fel. Smädelsen och hämndbegäret täfla att kasta sina skoflar mull öfver de arma offren, som blifvit förtrampade och förkrossade af jordens mägtiga. Olyckliga offer, som lida i hemlighet, hvilkas tårar runnit, sedda endast af den Allseende!

"Den lyckliga, hon vet ej hvad det är,
Att ensam gå, en fridlös vålnad blifven
I själens natt, och sjelf sig frukta der,
Af menniskor och Gudar öfvergifven —

"Hon vet ej hvad det är att vissnad stå,
Utaf en yppig sommarverld omhviftad, —
Att tyna, torkas och till aska gå,
Utaf sin egen andedrägt förgiftad."

Jag känner att lidandets mått snart är rågadt och jag emotser min
stoftförvandling utan bäfvan, och min dödskamp med lugn.

Denna lilla minnesbok, som ligger öppen, torde du förvara, tills min August fyller myndiga år, om han så länge lefver. Låt honom då läsa dess innehåll och inhemta hvad en värnlös oskuld lider och af mitt exempel lära att följa dygdens och sky brottets stig. — Slutligen, min vän: ställ ett enkelt träkors på min graf och lät derpå teckna dessa ord: "Gömdt är glömdt."

Din i döden tillgifna vän,
Mathilda Hamster.