Sedan jag genomläst detta bref, sade mamma Segerman: "Nu ser du att jag uppfyllt mitt löfte i alla hänseenden, och önskar att du uppfyller ditt: att alltid denna hemlighet stannar oss emellan. Vid den upptäckt, som jag genom din aflidna moders bref, hvilket du nu läsit, erhöll, flydde Segerman ifrån oss och har aldrig sedan låtit höra af sig. Axel var då ett år yngre än du, och Johanna skådade dagens ljus tre månader efter Segermans flykt."
Med huru tung känsla åhörde jag icke min mors lidande och min fostermors uppoffrande ädelmod! Och jag bad Försynen om styrka att med min vandel bäfva dem värdig, ehuru svår och slipprig än ynglingens bana är.
Elfte Kapitlet.
"Se solen, se solen, som höjde
Sin strålande panna så gladt,
Sjönk neder i molnenas natt
Och dunkelt och matt
Är rummet, der herrlig den dröjde;
Men fast vi ej tänke derpå,
Dess ljus oss omgifver ändå."
Tiden förflöt och jag måste resa till universitetet för att fullända mina studier. Men hvad fröjd skulle väl lifvet äga, då min lefnads skönaste drömm var förintad, då hoppet om ägandet af Johannas hand för alltid var försvunnet! Det fordras en stor grad af styrka att öfverlefva ett så smärtsamt slag.
När, i en kanske icke aflägsen framtid, den väna tjuguåriga flickan i yr och glädtig sorglöshet vid sidan af en lycklig älskare kringfladdrar dessa ställen, der jag nu med outsäglig smärta måste utandas mitt sista smärtsamma farväl: må hon då, när lyckans sol på jungfrukinden framkallar kärlekens blyga rosor, likväl då ett ögonblick stanna och skänka en tanke åt barndomsvännen; må hon lära inse, att blott det pröfvade trohetens guld är det äkta, och att ur natt och dimmor bryter solen fram, oftast då vi minst vänta det!
Vid afskedets stund ingingo vi, i stället för ett kärleks- ett vänskapsförbund. Den lofliga syskonkärleken skulle numera vara det enda föreningsband oss imellan. Under första året, som jag vistades i Åbo, fick jag bref om Johannas forlofning och derpå följande bröllop. Jag fortsatte mina studier i läkarevetenskapen, och redan andra året af min vistelse vid akademien fick jag underrättelse om mamma Segermans inträffade död. Detta dödsfall smärtade mig otroligt. Jag önskade och längtade beständigt att få besöka det fordom så lyckliga hemmet; men sedan min fostermor var hädangången och min syster Johanna fästad genom nya band, beslöt jag att förbida händelsernas gång.
Jag blef imellertid utexaminerad licentiat och var ganska välbehållen i det gamla goda Åbo, der jag slog mig ned, och hvarest en och annan afton förflöt i sällskap med kamraterna under glada tillställningar. Mitt hittills varande lif hade till större delen förflutit bland glada, goda menniskor, om ej just lekande, dock temligen lugnt. Utan bekymmer är intet lif tänkbart. Men dessa hafva hos mig merendels haft sin rot i passionernas mer eller mindre härjande stormar. Menniskans bittraste lidande lärde jag nu att känna ej allenast berättelsevis, utan ansigte mot ansigte. Man har svårt att tänka sig till hvilka förfärliga plågor en läkare får vara vittne, ofta utan att med bästa vilja kunna hjelpa. Jag känner lifligt: min glädje är lika yrande, som min sorg, mitt deltagande är djupt. I medlidandets känsla ligger en kärlek förborgad, och jag glömmer aldrig den jag en gång lärt mig att älska. Mången gång är min glädje förbi vid den erinran, att jag intet förmådde till lindring af de smärtor jag skådat. Hvad hafva de väl brutit, som framsläpa en ofta ganska lång tillvarelse under ständig afsaknad af lifvets på en gång dyrbaraste och mest värderade gåfva — helsan? de hvilkas lif icke är något lif? Så frågade jag mig redan som student, så frågar jag mig ännu äfven midt i hvimlet af nöjen och förströelser, i hvilka man så ofta inkastas. Det är ett af dessa "hvarföre" hvarpå man förgäfves söker att finna ett förklarande "derföre," ett af dessa "hvarföre," på hvilket "derfore" följer först der, hvarest ingen sjukdom, ingen plåga mera finnes. Men hvarföre ger jag offentlighet åt lidandet i det tysta? Ingen blir ju deraf varnad, ingen deraf hulpen. Röres äfven något medlidsamt sinne af lidandet, så försvinner snart denna rörelse af bättre känslor bland små bekymmer och bland dagens flärd. Är det icke sannt? någon ödsligare känsla än den af ett vanmägtigt medlidande finnes knappast. Den som stått vid ett älskadt föremåls sjuksäng, vid en slocknande lifslåga, som man gerna ville åter upplifva med hvarje uppoffring, den som stått der, så fattig med sin sorg, sin förtviflan — den förstår hvad jag menar och huru vanmägtigt medlidandet är. De höga ridderliga karakterer, till hvilkas smärtor jag varit ett stumt vittne, begära de intet medlidande, mottaga de det ej om det bjudes? Åh ja! — blott en falsk hederskänsla kan försmå medlidandet och deltagandet. Sjélfva ordet medlidande säger ju, att den är en hög kristlig dygd. Att lida med dem, som lida, att djupt i sin själ känna den smärta, som plågar en annan, är icke detta rent kristligt? "Gråter med dem som gråta." Med dessa ord har ju vår gudomlige frälsare adlat medlidandet.
Tolfte Kapitlet.
"Nog ödets stämma ren sagt ut,
Hvad länge varit dess beslut;
Hon knutit andra band."