En afton vandrade jag ut till Öhmans villa, och som jag just skulle tömma min kopp thé, slog mig en bekant på axeln i det han hälsade med detta klingande: god afton bror!
Ah se, mjuka tjenare min heders bror; välkommen till Åbo! Gratulerar dig bror Robert; det är icke utan ett visst intresse jag påminner mig våra glada ungdomslekar. Nåh jag måste säga att du — vare detta helt opartiskt och rättvist bedömdt — gjort ett lyckligt val af ledsagarinna genom lifvet.
Rätt sagdt, min heders bror; och för att ytterligare öfvertyga dig derom, så uppmanar jag dig att komma och hälsa på oss. Jag har Johanna med mig och vi bo hos fru Indrén. Ämnar du fortfara att praktisera i Åbo?
Ja, men jag vet ej huru länge. — Men låtom oss nu dröja qvar här en stund för att språka om både nytt och gammalt. Hör hit jungfru lilla, tag in en flaska Monte bello! dess magiskt upplifvande nektar, min bror, skall återföra oss till fordna tider, och kan väl något vara angenämare, än att kasta en blick tillbaka på barndomshemmet och påminna oss en mängd äfventyr, sedan de glada och äfventyrliga studentdagarne. Vi sutto och språkade länge, aftonen förflöt hastigt under muntra samtal och skämt, och det var temligen sent, när vi lemnade Öhmans villa.
— Blir du länge i vårt trefliga, industriella och redbara Åbo? — Tre eller högst fyra dagar — svarade possessionaten Robert. Finner du dig böjd att se och råka din gamla barndomkamrat, min Johanna, så kom ihåg: icke långt uppskof! det kan ock hända att vi resa inom ett par dagar. God natt bror!
Det var en af de skönaste aftnar man vill önska sig. Månan lyste min väg och den ljufva aftonluften, uppfylld af de blommande trädens ångor, flägtade emot mig en svalka. Jag anställde reflexioner öfver mitt sätt att vara och fann mig ingenting mindre än artig; ehuru jag sannerligen nödgas beundra den sjelfbeherrskning, hvarmed jag tyglade både missnöje och otålighet, midt under det jag tänkte på de motsatta banor, som han och jag vandrade genom lifvet. Utom det att han alltid varit lyckans skötebarn och en så kallad goddagspilt, hade han äfven beröfvat mig min barndoms leksyster — ty det skall, oaktadt jag aldrig skulle fått äga henne, alltid vara smärtsamt att veta henne i en annans famn. Man kan ej nog förvåna sig, att ödet kastat en sådan klenod i denne mans armar — — en flicka med så utmärkt uppfostran, med bildning likaså ovanlig, som hennes kunskaper voro grundliga, behaglig, god, snillrik och intagande samt i sitt umgänge enkel och okonstlad. Denna jemförelse emellan mig och honom var påkostande.
Med tanken på flit och kommande tider, vandrade jag fram åt Nikolaitorget, då jag varsnade en flicka, som går framför mig, liksom hon blifvit förd af någon mekanisk kraft. Hon föll slutligen omkull och hade svårt att hjelpa sig upp. Hvem skulle ej känna en särdeles lust att hinna detta föremål, som slumpen förde i min väg; och hvilken annan vid mina fändriksår skulle ej med vindens snabbhet ilat fram, för att öfvertyga sig, huruvida verkligheten öfverensstämde med aningen! Vid närmare skärskådande fann jag det vara en flicka af den lägre klassen och att hon icke var bland de lyckligare lottade, derom vittnade hennes tarfliga drägt och de tårar, hvilka obehindradt strömmade ned för kinderna.
Vid denna upptäckt sagtade jag mina steg for att få min nyfikenhet tillfredsställd. Denna gång måste jag bekänna att nålar och nyfikenhet, vis-à-vis en flickas tårar, stucko lika mycket. Den ängslan, som jag såg afmålad hos den stackars flickan, hvilken jag kunde anse vara ungefar sexton år, gaf mig anledning att fråga henne, om hon vid fallet skadat sig eller hvarföre hon grät.
Jag har sönderslagit en droppflaska, snyftade flickan, min stackars syster ligger sjuk och hon hade behöft medikamenterne så väl.
Goda flicka grät icke, sade jag, hys förtroende för mig, låt mig förebygga denna olycka, vi skola dela den gemensamt. Dervid praktiserade jag några silfverrubler i flickans förklädsficka och aflägsnade mig derefler med hastiga steg.