Uppkommen på min kammare ångrade jag nästan min frikostighet, som helt och hållet uttömt min börs: dock tänkte jag helt frimodigt: vedergällning följer alltid på såväl ondt som godt, och lugnad deraf somnade jag godt in.

Vid uppvaknandet var min första tanke den lilla betryckta, som måhända redan tidigt förlorat sin mor eller eljest blifvit förföljd af ödets hårda slag.

Mången dag förflöt, den ena ej olik den andra, då jag en morgon, återkommen från ett sjukbesök, ser min lilla okända. Jag tyckte mig se tacksamhetens och blygsamhetens renaste färg lifva hennes kinder och den värde läsaren torde ursäkta mig, om jag bekänner, att jag i detta ögonblick varit färdig att uppoffra all min förmåga för att förljufva hennes, som jag tyckte mig se, af dystra moln omhöljda dagar. Sällsamt var det intryck jag erfor vid detta möte och min öfvertygelse var den, att ehuru hon ännu ej räknat många år, hon ändock hunnit långt nog i motgångens och pröfningens hårda skola. Under dessa betraktelser erfor jag en känsla af medlidande för den arma. — Jag besvarade hennes nick med en slängkyss och hoppades att alltid kunna bibehålla hennes välbildade profil och hennes himmelsblå ögon i mitt minne.

Ändtligen en dag kom jag på den idén att hälsa på bror Robert, som emottog mig med all vänskap och bad mig sitta ned för att språka, tills hans hustru hade gjort sin toilett, hvarefter hon ville infinna sig för att helsa på barndomsvännen. Jag efterkom hans önskan, men jag bör likväl ej förtänkas, om jag fruktade att förlora mina hufvudsakligaste vapen vid erinringen att nu möjligen komma att betraktas och behandlas som en fremling af den, med hvilken jag delat så mången barnslig fröjd. Men om man i framtiden skall utverka sig ett erkännande af en verklig samhällsmedlem och medborgare, bör man icke leka med den heliga elden. Genom min oaktsamhet kunde jag tända ett bål, på hvilket jag sjelf slutligen kunde bli förtärd. — Kom nu min leksyster, jag är beredd på allt! Men mina läsare — huru förvånad blef jag ej, då min fordna Johanna, nu Roberts hustru, inträdde och var till den grad lik den fattiga flickan, jag omtalat, att jag ej trodde mina egna ögon. Jag blef som slagen af åskan och kom ifrån den ena bestörtningen i den andra. Johanna kom mig vänligt till möte och räckte mig förtroligt handen, påminnande mig bland annat, att då vi sednast voro tillsammans, det var på en dans hos häradshöfding A… och då hon nämnde om valsen, återkom jag snart till mig sjelf och kände mig åter lycklig, ty den gången hade jag verkeligen valsat — och med Johanna — ehuru jag aldrig deremellan nötte tiljan med min fot. De begge vännerna ville att jag skulle stanna qvar hos dem den dagen; men i en dylik sinnesstämning, som jag då befann mig, var det imellertid bäst att lemna sällskapet. Vi skiljdes åt och jag lofvade att med görligaste första hälsa på dem på deras egendom Hannula.

Trettonde Kapitlet.

Ensam jag skrider fram på min bana,
Längre och längre sträcker sig vägen.
Ack! uti fjerran döljes mitt mål! —
— — — — —

Följande dagen, då jag gick ut för att hemta frisk luft, möter mig komminister Mannert och hofrättsnotarien Snabbstedt. Den sistnämnde hade jag ej på länge träffat, emedan han tjenstgjort i Wasa. Snart uppstod en ädel tvist oss imellan, hvem som af oss ägde förmonsrätten att bjuda de andra på frukost. Härunder kommer unga Axel Segerman och omfamnar oss broderligt. Huru glad blef jag icke att efter så lång tid, få gifva ett broderligt handslag åt den, som så nyligen hemkommit från Kaukasien, trotsat så många faror och återkommit med ordnar och blessurer, vinster af tapperheten. Axel bjöd nu oss alla till sig på frukost, sålunda slitande den strid, som vid hans ankomst mellan oss andra föregick. Under måltiden, som varade sina par timmar, uppehöll Axel oss med underhållande berättelser om sina små segrar och hjeltedater och tillade, att han mestadels håller sina förståndsögon tillslutna till hälften, för att ej se hvarken det närvarande, det tillkommande, eller det förflutna, samt att han endast vid någon tillgifvenhetsinstinkt då och då uppvaknar. Slutligen proponerade han en skål och uttalade sin önskan att få knyta ett fastare vänskapsband och deklamerade på löjtnantsmanér sitt deltagange öfver mina gäckade förhoppningar och smärtsamma förluster, förundrad att icke finna min karakter förändrad, eller mitt mod nedslaget. — Om sig sjelf yttrade han för öfrigt:

"Den som ej med glädje gaf
Sitt lif för folk och land; —
Han är ej värd en ärlig graf
På hemmets väna strand." —

Sedan vi alla voro väl förnöjda och hade stigit upp från bordet, frågade Snabbstedt om Robert ännu fanns qvar i Åbo. Jag svarade att han rest under gårdagen.

— Det var ledsamt, yttrade han eftertänksamt, jag hade heldre munteligen samtalat med honom och hans fru; nu är jag tvungen att skrifva. — Axel blef förundrad häröfver och orolig till mods. Men vi skiljdes nu åt, och jag tänkte gå hem: men på hemvägen träffade jag några kamrater som bjödo mig att spisa middag med sig på ett af stadens värdshus. Medan vi väntade på maten och gjorde våra slag i salen, blefvo vi varse en man, som satt midt i soffan. Han var gammal, med försilfradt hår och orden i knapphålet; hans utseende bar prägel af djup melankoli, hans blick verkade obehagligt och ansigtsuttrycket antydde ingen ting godt. Något bittert gnistrade från hans ögon mot den som på honom fästade sin blick. Vi undrade öfver, hvarifrån han kommit och huru han, med sitt egna sätt att uppträda bland andra, beslutat sig att spisa på ett så allmänt besökt ställe. Vi ville gerna undandraga oss all beröring med honom; men hans, som det syntes, oroliga sinne tycktes eftersträfva att komma i beröring med andra; det såg ut som om hans hjerta behöfde luft. Han steg upp, närmade sig till mig och i det han tog min hand, yttrade han: det förekommer mig som om jag med eder ville anställa en betraktelse öfver menniskors öden och — — Här tvärstannade han midt i meningen. Efter någon tvekan satte han sig ned igen och tillade mumlande: hvartill tjenar det att tala och tänka, det tröttar mig endast, jag eger ju ej styrka att tänka.