— Ni har rätt min herre, sade jag, hvartill tjenar det att tänka, det är bättre att tro.
— Ja, det är bättre att tro — afbröt han mig — och att lida, om man blott kunde glömma, ty här på jorden är bättre att glömma än minnas. — — — Med dessa ord aflägsnade han sig och lemnade mig i ovisshet om så väl hans namn, som hans lidande och öden.
I anledning af detta samtal erfor jag en modlös nedslagenhet och beslöt att så fort som möjligt skilja mig ifrån mina kamrater och besöka kyrkogården, der min olyckliga mor hvilade. Under min vandring öfvertänkte jag ett och hvarje och sorgliga voro de minnen, som vaknade hos mig vid tanken på lifvets oförrätter, äfven mot de ädlaste menniskor.
Klockan var nära åtta på aftonen, innan jag nådde stället, der den tysta grafven slöt i sitt sköte den, som jag så ofta hade längtat att äga i lifvet, hvars ömma deltagande varit så dyrbart för mitt hjerta. Jag väcktes ur mina drömmerier genom vingslagen af en liten fogel, som från det närastående trädets topp flög ned till det anspråkslösa trädkorset, på hvilket stod ristadt: "Gömdt är glömdt", och qvittrade sin aftonbön till Gud. Härvid hopknäppte äfven jag andägtigt mina händer, tårar fugtade mina kinder och med rördt hjerta tackade jag Gud för detta ögonblick och för allt godt han mig bevisat. Då allt kort förut förekom mig så dystert och mörkt, syntes det nu mig i en helt annan dager; allt belystes nu herrligt af ett gudomligt ljus och en inre öfvertygelse sade mig: min mor är ej död, hon sofver blott och hennes moderliga hjerta slår för mig ännu i höjden.
Efter någon stunds vistande bland de dödas boningar, önskade jag åter komma ut i det fria och begaf mig således bort från denna dystra ort. På hemvägen stadnade jag af en händelse vid en liten koja och kastade en blick dit in genom det öppna fenstret, oaktadt det opassande i en sådan nyfikenhet. Men hvem skulle ogilla min åtrå, isynnerhet då man betänker, att jag var läkare. Vid nogare betraktande genom de, endast till hälften sammandragna, glesa gardinerna, varseblef jag en säng, der en sjuk låg, en matt brinnande lampa, ett bord och tre stolar; allt bevisade, att tarfligheten, om ej fattigdomen rådde här. Inom mig öfvertänkte jag, huru jag skulle blifva förvissad det icke brist på läkarevård förefanns, då i detsamma en vördnadsbjudande prestman insteg och syntes bereda den sjuka till emottagande af Herrans Heliga Nattvard. Intet annat vittne kunde jag se, än en flicka, som knäföll invid ändan af sängen, hållande en näsduk för ögonen. Jag stannade än en stund för att betrakta det rörande och högtidliga i denna akt, och önskade af allt hjerta den sjukes återfående. Då den vördnadsvärde presten framräckte kalken stod den knäböjande flickan upp för att hjelpa den sjuke — och denna flicka var ingen annan än den, åt hvilken jag engäng skänkte några silfver-rubler. Då tänkte jag: de föllo i god jord.
Fjortonde Kapitlet.
Några månader efter nyss skillrade uppträde, erhöll jag af Snabbstedt en biljett, deruti han ber mig hälsa på sig, och förbereder mig på att han har oväntade nyheter att meddela mig, med tillägg, att han af mig önskade utbedja sig några upplysningar, rörande Axel Segermans och hans systers egendom, emedan jag från barndomen kände förhållandet inom familjen. Snabbstedt hade genom någons anvisning på en duglig advokat blifvit tillskrifven i fråga om en process. Han omnämnde dessutom, hvad som var mig ganska väl bekant, att Axel Segerman och hans syster Johanna voro barn till en kapten Segerman, hvilken alltid hade varit af ett ombytligt lynne och, ehuru ganska rik, ändock föga aktad för sitt tadelvärda uppförande. Han hade lyckats vinna en ädel och förmögen flickas hand, men makarnas sällhet räckte icke länge. Han återföll snart i sitt förra tygellösa lefnadssätt, var en tyrann mot sin maka, hvilken, älskad och afhållen af alla, som kände henne, rönte allmänt deltagande. Och sedan hans lastfulla lefnad stigit till den grad, att han icke mera aktade den äktenskapliga troheten, togo flere vänner den förfördelade makans försvar, hvarföre han, för att undgå alla följder af sitt brottsliga uppförande, begaf sig utrikes och skall i Köpenhamn tillbragt tjugufyra år. Då han under hela denna tid icke låtit höra af sig, hade han blifvit ansedd för död. Hvilken förvånande öfverraskning för Snabbstedt att få emottaga ett bref ifrån kapten Segerman, hvars innehåll tillkännagaf, att han i honom hoppades få en pålitlig sakförare, som ingalunda skulle vägra att förhjelpa honom till återbekommande af sin rättmätiga egendom, hvilken hans barn redan satt sig i besittning af. Om hvilket allt Snabbstedt med det första borde underrätta Segermans barn, äfvensom om hans snara inträffande i Finland.
Notarien Snabbstedt fann sig uppfordrad att skriftligen underrätta Robert P. härom, och bad mig åtfölja sig till Axel Segerman. Vi gingo och enligt vår önskan träffade vi honom hemma. Några minuter stannade Snabbstedt tvekande, innan han kunde uttala ändamålet med besöket. Ändtligen bröt han tystnaden, i det han yttrade: Förtörnar det dig broder Segerman, om en fader från en aflägsen trakt närmar sig sina barn, för att göra anspråk på en egendom, som för tjugufyra år sedan tillhört er gemensamt? Månne ej hans dagar varit långa och glädjelösa sedan han blifvit en främling öfverallt, tänkande på de förflutna ljufva och bättre tider, som han fordom framlefde i den kära fosterbygden?
Häpen, blek och mållös åhörde Axel Segerman underrättelsen om en faders återkomst, som beredt hans älskade moder så bittra stunder och orsakat hennes förtidiga död. Med hvilken känsla skulle han betrakta en så afskyvärd faders ankomst; huru kunna tillerkänna honom den heliga rätt, en far eger öfver sina barn? Med tanken på modrens lidna oförrätter, missnöjd med hela verlden, ödet, skickelserna, öfverlemnade Axel sig åt betraktelser, och valde, efter något öfvervägande, det beslut, som var det enklaste och värdigaste en son, nemligen att öfverlemna all rätt öfver egendomen åt den samvetslöse fadren. Han ville äfven öfvertala sin svåger till samma beslut, för att ej behöfva anlita lagen till skiljedomare imellan far och barn. Jag rådde dessutom Axel att sjelf fara till Robert och Johanna med underrättelsen om förhållanderna, samt att låta Snabbstedt uppgöra med fadren och, om möjligt, försona och förena dem alla. Med denna önskan skiljdes jag vid Axel och Snabbstedt.
När jag kom hem till mitt quarter, låg ett försegladt bref mig till mötes och jag såg af sigillet att det var ifrån collegium medicum. Jag bröt brefvet, som innehöll ordres för mig att förestå provincial-läkaretjensten i Uleåborgs distrikt under det ordinarie läkaren företog en utrikes resa.