för min unga fru.»
’Hvad säger du, min trolofvade?’ sporde konungen åter, och blef underlig till mods. Bruden svarade: »åh ingenting så mycket. Jag talte blott med Åsa, min tärna.»
De voro så framme vid kyrkan, der vigseln skulle ske. Då qvad prinsessan:
»Här är jag döpt till Maria, Ros och Stjerna,
Nu får jag heta Åsa, min tärna.»
Derefter tågade bröllopps-skaran in i kyrkan med stor ståt, efter gammal sedvänja. Främst gingo pipo-lekare, och fidlare, och pukare, och andra spele-män, så kommo brud-svennerna och hof-riddarne, och sist bruden med sina små tärnor. De unga tu blefvo nu satte i »brude-bänk», och vigseln försiggick med mycken högtidlighet, såsom det kunde sömma ett konunga-par; men ingen visste annat än det var den främmande jungfrun, som stod brud med konungen.
När så brud-messan var läsen, och konungen vexlat ringar med prinsessan, tog han fram ett silfver-bälte, och spände om hennes lif; men bältet hade en lås, så konstig och villosam, att ingen kunde öppna den utom konungen sjelf. Derefter drog brud-skaran hem till kungs-gården, och brölloppet dracks med lust, och lek, och dans, och allsköns gamman. Men prinsessan skyndade in i jungfru-buren, och bytte kläder med sin matmoder, så ingen skulle märka att det var tärnan som ridit brud i jungfruns ställe.
Det led så på aftonen, och konungen satte sig att snacka med sin unga brud, såsom ny-gift folk hafva för sed. Me’ns de nu glammade med hvarandra, sporde konungen: »säg, min vän! hvad hvar det du sade, när vi redo öfver bron? Mig lyster gerna veta det.» Då vardt jungfrun blodröd i ansigtet, ty hon visste icke hvad hon skulle svara; men hon fann sig, och sade: »det har jag alldeles glömt; men jag vill spörja Åsa, min tärna.» Bruden gick så bort till tärnan, och sporde henne åt, hvad som blifvit taladt under vägen. Derefter vände hon igen till brudgummen, och sade: »jo nu minnes jag, jag qvad så här:
Ligg, ligg du bro breda!