Här har jag fästat ringar med aldrakärasten min.»
’Hvarföre sade du så?’ frågade brudgummen; men bruden svarade inte.
Allt detta föll konungen mycket sällsamt före, och han vände icke åter att spörja sin fästemö, hvad som blifvit taladt dem emellan under hela vägen; men alltid måste jungfrun gå bort, och spörja Åsa, sin tärna. — Det var nu serla om aftonen, och brudparet skulle »sängledas.» Då sporde konungen: »säg min vän! hvar har du bältet, som jag gaf dig när vi foro ifrån kyrkan?» ’Hvad för ett bälte?’ sade bruden, och vardt blek om kind. ’Det gaf jag åt Åsa, min tärna.’ Tärnan blef så efterskickad, och när hon kom fram, se, då bar hon bältet om sitt lif, och låsen var så konstig, att ingen utom konungen sjelf kunde öppna den. Nu märkte den främmande jungfrun att hennes falskhet var röjd, hon gick derföre ut, och drog förtörnad bort ifrån gården. Men konungen igenkände sin rätta brud, och prinsessan förtäljde honom allt såsom det timat under de långa år, som de varit skilda åt. Då blef stor lust och fröjd ibland gästerna, och konungen tyckte att han nu blifvit väl lönad för alla sina sorger.
Derefter leddes brudparet i »bruda-hus», och små-svenner och tärnor gingo framföre dem, och buro vax-ljus, såsom seden var hos våra fäder. När så konungen och hans unga gemål gått till sängs, började bröllopps-skaran sjunga den gamla visan:
»Släck ljuset i kronan,
Tag bruden i famn.»
Och der var fröjd öfver både stad och land, att de begge kommit samman, som så länge älskat hvarandra. Sedan var jag inte med längre.
Anmärkningar.
1. En annan uppteckning ifrån S. Småland förtäljer, att det var en konunga-son som friade till en prinsessa; men konungen, hennes fader, satte sig emot deras älskog, och gömde sin dotter i en jord-kula. Då samlade prinsen en här, drog in i konungens land, och aktade taga sin käresta med våld. När han så icke kunde finna henne, brände han hela kungsgården, och tog allenast undan prinsessans virke-stol. Dertill gjorde han ett löfte, att ingen skulle bli hans drottning, utan hon kunde fullborda väfven, som konunga-dottern hade påbegynt.
Sedan prinsessan och hennes tärna suttit sju runda år i jord-kulan, voro deras lifs-medel till ända. Då sade konunga-dottern: »antingen vill du dö för mig, eller skall jag dö för dig?» Tärnan svarade: ’jag vill gerna dö för eder.’ När så prinsessan inte hade någonting mer att lefva af, begynte hon rifva i taket, tills hon på tredje dygnet kom ut ur jord-kulan. I skogen träffade hon några kolare som visade henne vägen åt kungs-gården. Vid hon nu kom till sjö-stranden, stod der en björn. Han qvad: