’Hvad säger du min vän?’ frågade konungen åter. Prinsessan svarade, »jo, jag talar till min häst, me’ns tiden går.»
När de så kommo hem ifrån kyrkan, klädde sig drottningens dotter i bröllopps-kläder, och satte sig hos konungen att vara brud. Då sporde brudgummen efter hvad som blifvit taladt under vägen; men bruden kunde icke svara till hans spörsmål, utan skulle för hvarje gång fråga sin tärna. Slutligen märkte konungen att han var bedragen; och Klara blef drottning i sin elaka styf-systers ställe.
3. En öfverlemning ifrån Dalarne förtäljer, att när bröllopps-skaran kom till kungs-gården, der prinsessans fader hade bott, qvad bruden:
»Här gå nu både kattor och svin,
der fordom dracks både mjöd och vin,
när Fin, far min lefde.»
Konungen sporde genast hvad det var hon sade, men prinsessan svarade: »jag talte blott med Kerstin, min tärna.» —
När brude-färden kom ett stycke fram, fingo de se tvänne små sparfvar. Då sade konunga-dottern:
»Här sitter du med maken din,