»Klen ler i’t!
Klen ler i’t!»
Flickan gjorde så, och kunde nu bära vatten i sållet, utan att spilla.
Fortsättningen och slutet äro som ofvan; endast med det tillägg, att när käring-dottern ändteligen kommit hem med sitt röda skrin, och hela gården brann, kom den lilla grå sparfven åter flygandes, och satte sig på hönshus-taket. Då gick styf-dottern ut, för att tacka honom. Men fogeln sjöng:
»Kyss mig på munnen!
Kyss mig på munnen!»
Ja, flickan gjorde som han bad, och i detsamma återfick han sin rätta skepnad, och förbyttes till en fager unger prins. Han hade förut varit förtrollad af »käringen i berget». — Sagan slutar med bröllopp.
6. Ännu en öfverlemning, ifrån N. Småland, kallad »Guldjungfrun och Eld-jungfrun», förmäler huru de begge systrarne kommo in i berget, och tjenade hvar sitt år hos »Berg-frun». Styf-dottern erhöll för sin trogna tjenst ett svart skrin, hvarmed höns-huset och allt omkring henne förgyldes; käring-dottern deremot fick ett rödt skrin, hvarutur flög eld, så att hela gården lades i aska. Styf-dottern blef omsider gift med den unge konungen, och berättelsen tillägger, att han på sin bröllops-dag frågade, hvem som fostrat henne och gifvit henne all hennes rikedom. Den lilla svarade: »jo, det har Jungfru Maria gjort;» för jag vet den beskedliga berg-frun var ingen annan.
7. I en uppteckning ifrån Gottland förtäljes, huru den elaka styf-modern bakade bröd, och styf-dottern bad om en liten bake-kaka. Straxt vardt käringen vred, såsom hon det gerna blef, kastade till henne en skrap-bulla, ett s. k. »ungs-troll», och sade: »spring nu dit bullan trillar, ja, ända in i Blåkulla!» Bullan begynte så trilla vägen fram, och styf-dottern sprang efter, ända tills de voro i Blåkulla. Der gick den lilla in, träffade en gammal käring, och fick tjenst såsom ladugårds-piga.