Dernäst kom hon till en ugn. Då bad ugnen: »ömsa bröd i mig, och ät så mycket dig lyster; men ställ det öfriga omkring!» Flickan gjorde som han bad.
Vidare kom hon till en ko. Kon bad: »mjölka mig och drick så mycket du orkar; men häll det öfriga på mina horn!» Flickan gjorde så.
Slutligen kom hon ända fram till Hecken-fjell. Utanföre, vid förstugu-bron, satt en gammal tjock käring och ropade:
»Kära jungfru, var inte förvägen!
Klif inte på den röda stenen,
klif på den hvita!»
Ja, flickan lydde henne; ehuru den röda stenen glimmade fagert som guld. Hon kom så in i stugan, och fick se hvarest Hin Hårde satt i högsätet. Då frågade Hin: »hvad vill du, kära barn?» ’Jo,’ sade den lilla, ’min styf-mor har skickat mig hit med en bakebulla.’ Hin återtog: »ja så. Om din styf-mor skickat dig, så är du välkommen».
En dag for Hin Hårde bort, men flickan skulle sitta hemma och spinna lin, och allt borde vara spunnet tills Hin kom hem igen. Som hon nu satt och grät, kom den gamla tjocka gumman in och halp henne. Likaledes ock med mycket annat. När så året var till lykta, tog Hin Hårde fram tvänne skrin, ett rödt och ett hvitt, och bad henne välja hvilket hon ville. Då kom käringen och ropade:
»Kära jungfru var inte förvägen!
Tag inte det röda skrinet,