En qväll tog Yventott sitt bak-tråg, rodde öfver sjön, och stal jättens gull-lykta, såsom ofvan förtäljes. Andra qvällen lockade han jättens gull-hönor i sin båt, och kom likaledes undan. Men allt gömde han sitt byte på stranden, så ingen visste derom.

Nu återstod allenast att vinna Odens gyllene svärd, och del var det allra värsta. Men Yventott fann på råd; han tog sin båt, for öfver sjön, klef upp på jättens stugu-tak, och spejade ned genom rök-fånget. Som han nu såg att jätten ville gå till hvila, kröp han ned och gömde sig bakom dörren, och när jätte-qvinnan skulle stänga, satte han allt fliken af sin tröja i dörrspringan, så att dörren inte gick igen. Sedan gick han in om natten, tog gull-svärdet der det hang på väggen, och ville smyga bort. Men svärdet var tungt, och när pojken skulle släpa det öfver tröskeln, gaf det en sådan klang att Oden vaknade. Genast sprang han upp och grep tjufven, så att nu var Yventott väl fast. Derefter väckte han sin hustru, och bad henne taga pojken och göda honom väl, att det måtte bli en fet stek tills de skulle bjuda gäster.

Fortsättningen är som ofvan. — Oden far bort, och jättesan eldar ugnen för att steka pojken. Men Yventott lockar henne att sjelf sätta sig på kak-spaden, och skjuter så in henne i ugnen. Derefter tager han Odens gyllene svärd och allt hans silfver och gull, och ger sig ut på sjön. Som nu Oden kom hem och fann sin hustru stekt, och tillika blef varse Yventott som rodde öfver sjön, blef han mäkta förgrymmad, och lade sig ned för att dricka ut sjön; men på det att vattnet inte skulle rinna bort igen, satte han ’en plugg i ändan på sig’. Allt som han nu drack, sinade vattnet ut ur sjön, så att Yventott till slut satt på torra sanden. Men rätt i detsamma kom der en räf springande förbi Oden, och stötte till pluggen, så att hela sjön for tillbaka igen, andra vägen. Nu kom Yventott af grundet, for öfver sjön, gick upp till kungsgården och fick prinsessan. Men Oden går och sörjer efter sina dyr-gripar än i dag.

B. Guld-lyktan, Guld-bocken och Guld-pelsen.

Anmärkningar.

2. I en annan uppteckning från S. Småland, heter pojken Aka Bålle. Jätten på hinsidan sjön hade två kostbarheter, hvilka konungen gerna ville ega; det ena var en lykta, som lyste i sju konunga-riken, det andra, en fäll som kunde tala. För att nu komma in i berget, lånade Aka Bålle konungens gull-krycka, och stötte ned kryck-käppen i en remna, så att jätten fick se den. Genast begynte han draga af alla krafter, för att draga till sig kryckan; men pojken höll fast vid kryck-käppen, och följde med. Nu vardt jätten glad, att han fått icke blott gull-kryckan utan en god stek dertill, och började genast lägga råd huru pojken skulle bli rätt fet och smaklig. »Jo,» sade Aka Bålle, »du skall lägga mig vid den stora stenen på sjö-stranden, och ställa din lykta bredvid. Sedan skall du koka en skäppa gryn, och laga gröt, och den gröten skall du ösa i min barm; ty det som kommer i barmen rinner allt i tarmen.» Jätten var dum nog att göra som pojken bad. Men han hade inte väl gått att hemta sin gryta, förr än Aka Bålle lade fötterna på ryggen, tog lyktan, sprang i sin båt, och rodde öfver sjön. Vid jätten fick se detta, ropade han: »Aka Bålle! Aka Bålle, kom igen i morgon!» ’Ja, men, far!’ svarade pojken.

Andra qvällen for Aka Bålle åter till berget, och kom ned i jättens stuga. Som nu jätten och hans käring hade somnat, kröp pojken fram för att stjäla fällen; men när han skulle taga den, begynte ena ändan af fällen ropa: »det drar, det drar;» hvartill den andra svarade: »jag känner det, jag känner det.» Pojken måste således nyttja samma list som förra gången, hvarefter han sprang i sin båt, for till kungs-gården, och fick konungens dotter.

3. En ytterligare öfverlemning ifrån S. Småland förtäljer, att nära kungs-gården var en »troll-stuga,» der troll hade hemma. De egde många kostbarheter: ett gull-horn, två gull-bockar och en ’gull-tärna’(!) Nämnde kostbarheter lågo uppå stugu-taket och glimmade i solen.

Pojken gaf sig nu åstad, kröp upp på taket, kastade ned en skäppa bönor genom rök-fånget, och stal gull-hornet, medan gubben och käringen höllo på med att plocka upp bönorna. Andra dagen öste han ned en skäppa ärter, och stal likaledes gull-bockarne. Tredje dagen öste han ned en skäppa korn. Men vid han nu skulle taga gull-tärnan, ’begynte hon spela’, så att troll-gubben blef honom varse, grep honom, och satte honom på en stiga för att gödas och slagtas. Der fick han ingen annan mat än nöt-kärnor och söt mjölk.