Någon tid derefter ville trollen veta om pojken ännu var fet, och bådo honom sticka fram ett finger, att de måtte känna derpå. Pojken räckte så fram först en spik, sedan en träd-pinne, och sist en kål-stock.
Nu skulle gubben och käringen göra sig gästabud; käringen ’kölnade i ugnen’ och gubben gick efter vatten. Men pojken var dem för slug. När troll-packan skulle skjuta in honom, låtsade han ej veta huru han skulle bära sig åt, utan bad henne sjelf sätta sig på grisslan, hvarefter han ’pystade in henne i ugnen’. Sedan sprang han upp på taket, tog gull-tärnan, och flydde sin kos.
När han nu gått ett stycke, mötte han troll-gubben. Då begynte han räkna upp sina storverk: »först tog jag ditt gull-horn, så dina gull-bockar, så din gull-tärna, och nu har jag stekt din käring i ugnen.» Härvid blef gubben så vred, att han ’damp i backen och sprack’. Men pojken gick fram till kungs-gården och blef en hög herre, så han var den förnämste näst intill konungen sjelf.
C. Guld-hästen, Mån-lyktan och Jungfrun i Troll-buren.
Anmärkning.
Uti en öfverlemning ifrån S. Småland, förtäljes om två fattiga pojkar som kommo till en kungs-gård; der blef den äldste tagen till stall-svenn, men den yngste kunde icke bli annat än trapp-sopare. Hvad det led, kom han dock i stor ynnest hos konungen för sin hurtighet skull. Häröfver blef den äldre brodern afundsam, och tänkte nu bara uppå att kunna förderfva honom.
En dag gick stall-svennen inför konungen, och sade att hans bror kunde skaffa igen de två gull-bockarne som konungen mistat för så och så lång tid sedan, allenast han blefve hårdt tvingad. Konungen tänkte det var sannt, kallade straxt pojken inför sig, och sade att om han inte skaffade igen gull-bockarne, skulle han mista lifvet. Nu visste pojken sig ingen råd, utan gick ned i stallet, satte sig på marken och grät. Då var der en häst vid namn Lifven-grå, som frågade hvarföre han grät så. Pojken förtäljde allt som det tilldragit sig. Hästen återtog: »gråt inte, du, utan gå till konungen, och säg att du vill ha så och så mycket fläsk och bröd, och en lång stege, och mig att rida på. Sedan vill jag hjelpa dig; men du får inte röja mig för någon.» Ja, pojken lydde honom, gick inför konungen, och fick hvad han bad om.
Pojken och hästen gåfvo sig nu på färd, och kommo till en stuga hvarest de två gull-bockarne gingo och betade. Genast tog pojken sin stege, klef upp på taket, och kastade ned fläsket och brödet genom rök-fånget. Men långt innan käringen hunnit plocka upp allt fläsket, hade han redan tagit gull-bockarne och ridit sina färde.