Någon tid derefter gick stall-svennen inför konungen, och sade att hans broder kunde skaffa igen ’gull-tärnonrna’ (!) som varit borta så och så länge, allenast han blefve hårdt tvingad. Nu aflopp det på samma sätt; pojken gick ned i stallet, och fick goda råd af Lifven-grå. Sedan begärde han ett långt stycke väf, tog sin häst och gaf sig åstad. När han så kom fram, kastade han ned väfven genom rök-fånget; men innan troll-käringen hunnit mäta upp den, så lång den var, hade pojken tagit gull-tärnorna och flytt sin kos.
Slutligen skulle pojken ännu en gång åstad, för att skaffa igen drottningen som varit borta så och så länge. Han tog nu allenast med sig en träd-pinne, en gran-borre och en ko-patte; kröp sedan upp på stugu-taket, och lät fånga sig af troll-käringen. Han blef så insatt på en stiga för att gödas, och när käringen bad honom sticka fram fingret, att hon måtte känna om han var fet, räckte han först fram träd-pinnen, sedan gran-kotten, och sist ko-patten. Ändteligen lockade han käringen att sjelf sätta sig på kak-spaden, och sköt in henne i ugnen, hvarefter han frälste drottningen, och red glad hem igen till kungs-gården.
Nu fick hans äldre broder skam för sin falskhet; men pojken blef en stor herre, och lefver och mår väl än i dag.
D. Plugge Nafware.
Ifrån Östergötland.
Det var en gång en torpare, som mången är väl det; han var fattig på allting utom på barn, ty han hade icke mindre än sju söner. Det kunde så inte gerna bli annat än smått om bitarne, och huru han trälade dag från dag, var det ändock bara utur hand och i munn, som man säger. Likväl slog han sig fram han som andra, och barnen växte och trifdes, och blefvo starka och hurtiga. Men den yngste pojken var så för liten till växt, och många trodde att han aldrig skulle bli större; eljest var han qvick och förslagen i hvad han tog sig till. Han kallades af sina syskon Plugge Nafvare.
Det gick så några år bortåt, och torparen blef gammal och sjuk, och fick omsider sin helsot. Som han nu märkte att han skulle dö, kallade han sina söner till sig, och sade: »jag känner att min tid är all, och att jag icke stiger upp ur min sjukdom. Likväl sörjer jag inte så mycket för eder andre, ty J ären stora och starka, och kunnen väl taga er ut i verlden. Men det mesta jag sörjer, är det för Plugge Nafvare, att han är så klen och liten.» ’Åh,’ sade Plugge, ’ingen nöd med det, far! Jag tör väl få mig någon råd, jag också.’ Men torparen ville inte ge sig tillfreds, utan tog löfte af sina äldre söner, att de skulle hafva god vård om sin yngste bror och aldrig öfvergifva honom. Ja, pojkarne lofvade lyda i detta som i annat, och så dog torpare-gubben.
Sedan barnen nu väl hade skaffat sin gamle far i jord, ville de inte längre stadna i hemmet, utan plockade ihop sitt pick och pack och gåfvo sig att vandra; men såsom Plugge Nafvare hade svårt att följa med, buro bröderna honom på ryggen i en säck. När de så färdats hela långa dagen, kommo de emot aftonen till en stuga som låg vid sjön. I stugan bodde en jätte; han var både stor och led, som man det kan vänta, men så öfvermåttan rik, att han hade alla kistor fulla och ännu mycket, mycket mera dertill. Allt detta visste pojkarne likväl inte af, utan gingo fram, klappade på, och beddes få låna hus öfver natten. »Huru många ären J?» brummade jätten, och såg inte mycket vänlig ut. ’Vi äro sju,’ svarade barnen. »Hvar är den sjunde?» fortfor jätten; »jag ser inte mer än sex.» ’Jo, jag ligger här, jag,’ skrek Plugge Nafvare ur säcken. Nå, godt och väl med det; barnen fingo komma in, och jätten gaf dem mat tillika med sina sju döttrar. Derefter lade de sig att sofva; men jätte-döttrarne lågo gent emot i halmen uppå golfvet.
Som det nu led fram på natten, väckte jätte-qvinnan sin man och sade: »far, far! Ska’ vi inte ut och slipa yxan?» ’Jo,’ svarade jätten, ’vi ska’ väl det göra.’ De stego så upp, gingo ut, och begynte slipa yxan. Men Plugge Nafvare sof inte, utan hörde allt ihop, efter han hade blifvit buren i säcken, så han icke var så trött som de andra. Han väckte nu genast sina bröder, och förtäljde huru det var. Då blefvo torpare-barnen mycket rädda, såsom de väl kunde förstå att jätten ville slå ihel dem. Men Plugge Nafvare var inte rädder, han; utan fann straxt på råd, och sade att de skulle byta säng-plats med jättens döttrar, och lägga dem der de sjelfve legat förut. Ja, bröderna lydde honom, och skiftade plats med jätte-döttrarne. Rätt som det var, kom jätten traskandes in i stugan med sin yxa i handen. »Hvar ligga de, mor?» frågade han. ’Jo, här, här,’ svarade käringen. Jätten trefvade sig så fram i mörkret, och högg ihel alla sina sju döttrar. Derefter lade han sig att sofva, och snarkade så hårdt, att det knakade i hela huset. Men torpare-barnen hade ingen lust att bida tills han blef vaken igen, utan första tid han var somnad, smögo de sakteligen sina färde, sprungo ned till sjön, togo jättens båt, och gåfvo sig ut på vattnet. När de så farit ett stycke, rann solen upp, att jätten vaknade ur sin sömn och såg huru allt hade tillgått om natten. Då vardt han öfvermåttan vred och lopp ned på sjö-landet, och ropade: »Hvem ha vi här?» — ’Plugge Nafvare’, sa’ pojken. Jätten fortfor: »har du inte narrat mig att hugga ihel mina sju döttrar?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Kommer du ännu igen?» sporde jätten. ’Ja, tör jag så göra, far,’ sa’ pojken. Dermed skildes de åt. Torpare-barnen foro öfver sjön, och kommo till en präktig kungs-gård; der gingo de in och sökte sig om råd, och lyckan var med dem, så fingo de tjenst, hvar efter ämne. Men Plugge Nafvare som var minst, fick nöja sig med att bli kungens kol-pojke.