Det hände sig en dag, när konungen vandrade omkring på kungs-gården, att han mötte Plugge Nafvare som gick och bar kol. När konungen nu fick se hans klena växt, blef han förundrad, och gaf sig i tal med honom; men allt visste pojken gifva godt besked för sig, både i tal och svar, så att han behagade konungen öfvermåttan väl. Konungen sporde så äfven efter hans härkomst, och pojken förtäljde allt som det var, om sin fader, och om sina bröder, och huru han vandrat hemifrån och kommit till den elake jätten, samt om jättens sju döttrar och all hans stora rikedom. »Nå, hvad har han då allt för rikedom?» frågade konungen, och vardt nyfiken. ’Jo,’ sade pojken, ’han har mycket, han. Han har en ko med silfver-klöfvar och silfver-horn.’ Konungen fick så en stor lust att ega kon, och lofvade Plugge Nafvare en mycket högre tjenst än han nu hade, om han kunde skaffa henne till kungs-gården. Ja, pojken var genast färdig, och menade att om det bara vore visst det som konungen sade, så stode väl att försöka huru det kunde lyckas. Jo, konungen gaf honom sitt ord på att det skulle vara säkert, och dermed slöts deras samtal för den gången.
Pojken grundade nu bara på, huru han skulle komma åt kon med silfver-klöfvarne, såsom han hade lofvat konungen. Ändteligen fann han på råd; tog med sig en skock hvit-kål, lagade till sin båt, som han tagit ifrån jätten, och rodde lönligen öfver sjön. Som han nu kom emot jättens stuga, fick han se hvarest kon gick och betade på sjö-landet; men silfver-hornen och silfver-klöfvarne glimmade i solen, så det lyste långa vägar. Genast smög han sig fram, och begynte locka så sakta, så sakta; men hvar gång kon ville till att böla, kastade han åt henne ett kål-hufvud, då hon straxt tystnade igen. Kon kom nu småningom allt närmare och närmare, och var ändteligen i båten. Men då var Plugge Nafvare inte sen, utan sköt hastigt ifrån land, och lade sina åror till att ro det fortaste han kunde. Som han nu kommit långt ut, fick jätten slutligen se honom ifrån sjö-landet. Då blef han mycket vred, lopp ned på stranden, och ropade med hög röst: »hvem ha vi här?» — ’Plugge Nafvare,’ sa’ pojken. Jätten fortfor: »har du inte narrat mig att hugga ihel mina sju döttrar?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit min ko med silfver-klöfvar och silfver-horn?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Kommer du ännu igen?» frågade jätten. ’Ja men, tör jag så göra,’ sa’ pojken. Dermed skildes de åt. Men Plugge Nafvare for öfver sundet och kom till kungs-gården, och när konungen fick se kon med silfver-klöfvarne och silfver-hornen, blef han så glad, så han gaf honom en mycket högre tjenst än förut, alldeles som aftaladt var dem emellan.
Det led så en tid bortåt, och en vacker dag när konungen vandrade omkring på kungs-gården, hände sig att han åter mötte Plugge Nafvare. Genast gaf han sig i tal med honom, och Plugge visste så godt gifva besked för sig, att han behagade konungen öfvermåttan väl. Huru det nu var, föll talet åter på jätten, och pojken begynte ånyo förtälja om hans käring, och hans sju döttrar, och all hans myckna rikedom. »Hvad har han då allt för rikedom?» frågade konungen om igen. ’Jo,’ svarade pojken, ’han har mycket, han. Han har sju gull-gungor med sju gull-klockor i.’ Konungen fick så en stor lust att ega de sju gull-gungorna, och lofvade Plugge Nafvare en ännu mycket högre tjenst än han nu hade, om han kunde skaffa dem till kungs-gården. Ja, pojken var straxt färdig, och menade att om det bara var visst det som konungen sade, så stode väl att fresta huru det kunde gå. Jo, konungen gaf honom både hand och ord på att det skulle vara säkert, och dermed slöts deras samtal liksom förra gången.
Plugge Nafvare gick nu allt bara och grundade på, huru han skulle få jättens sju gull-gungor. Ändteligen fann han på råd, såsom han inte gerna var rådlös; skaffade sig en knippa ull, lagade om sin båt, och rodde lönligen öfver sjön. Som han nu kom till jättens stuga, fick han se hvarest gull-gungorna stodo på gården; men allt som vädret blåste, svängde de rundt omkring, och då blef der ett spel och en klang, så allringen har hört så grannt. Vips, var pojken framme, smög sig närmare och närmare, och fyllde allt klockorna med ull, att deras pinglande inte skulle förråda honom för jätten. Derefter tog han gull-gungorna en efter annan, lopp hasteligen till sin båt, sköt ifrån, och lade sina åror till att ro det fortaste han kunde. När han så kommit ut på sundet, tog han bort ullen, och straxt klockorna till att pingla, så det hördes vida vägar. Som nu jätten fick se honom ute på vattnet, blef han öfvermåttan vred, lopp ned på sjö-landet, och ropade som tillförene: »hvem ha vi här?» — ’Plugge Nafvare,’ sa’ pojken. Jätten fortfor: »har du inte narrat mig att hugga ihel mina sju döttrar?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit min ko med silfver-klöfvar och silfver-horn?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit mina sju gull-gungor med sju gull-klockor i?» — ’Jo, har jag så gjort far!’ sa’ pojken. »Kommer du ännu igen?» frågade jätten. ’Ja men, tör jag så göra,’ sa’ pojken. Dermed skildes de åt. Men Plugge Nafvare for öfver sundet och kom till kungs-gården, och när konungen fick se de sju gull-gungorna med sju gull-klockor i, blef han så glad, att han menade sig aldrig förr hafva egt maken till kostbarhet. Han höll nu redeligen sitt ord emot Plugge Nafvare, och gaf honom en ännu mycket högre tjenst än förut, alldeles som han hade lofvat.
Det led så ännu en tid bortåt, och allt var Plugge Nafvare en hög herre, så hans bröder visst inte behöfde taga sig an honom, utan i stället var det han som hjelpte dem. Då hände sig en dag, att han och konungen vandrade omkring i kungs-gården, och föll nu samtalat åter på jätten. Straxt började pojken förtälja både nytt och gammalt om jättens stora rikedom, så att konungen omsider vardt helt nyfiken. »Hvad har han då allt för rikedom?» frågade konungen. »Icke har han väl ännu flera kostbarheter qvar?» — ’Jo,’svarade pojken, ’han har mycket, han. Han har en gull-fäll, hvars like inte står att finna om man sökte igenom sju konunga-riken.’ Konungen fick så en stor lust att ega den präktiga gull-fällen, och bad Plugge Nafvare fara efter den, såsom han skaffat kon och gull-gungorna. Men pojken undskyllade sig, och menade att nu måtte någon annan fresta sin lycka; fällen vore inte god att komma åt, emedan jätten och jättesan lågo på honom hvar natt. Konungen ville likväl inte afstå med sin begäran, utan sade att om Plugge Nafvare ville fara efter fällen, skulle han få en ännu mycket högre tjenst än förut, så han skulle bli näst konungen sjelf. ’Ja,’ svarade pojken, ’om det bara är visst, det, så står väl att försöka huru det kan gå.’ Jo, konungen lofvade med både hand och munn att det skulle vara säkert, och dermed slöts deras samtal för den gången.
Nu minsann fick pojken något att tänka på, huru han skulle komma åt jättens gull-fäll; men det var inte så lätt, det, som ni väl kan veta. Ändteligen fann han på råd; skaffade sig en kanna jäst, lagade sin båt i ordning, och rodde lönligen öfver sjön till jättens stuga. Der lade han sig på lur bakom dörren. Som det nu led åt natten, ville jätten lägga sig, och befallte sin hustru att hon skulle gå och stänga. Ja, käringen gick, men huru hon drog och vände, ville dörren ändock inte gå igen; för kan tro Plugge Nafvare, den skälmen, låg bakom, och stack skörtet af sin tröja i dörr-springan. När käringen så hade stått en stund, och det allt var lika när, blef jätten omsider misslynt, och frågade hvarför hon inte kom och lade sig. ’Jag skulle väl stänga dörren först;’ sade jättesan, ’men den vill inte gå igen.’ »Ja så,» brummade jätten, »låt henne då vara som hon är; vi få väl se i morgon.» Dervid blef det.
Som det nu lidit fram på natten, föllo jätten och jättesan i sömn, och snarkade hårdt. Då passade Plugge sin tid, smög sakta in i stugan, och hällde ut jästen emellan dem, der de lågo och sofvo uppå gull-fällen. Sedan skyndade han åter bakom dörren, för att akta uppå huru det skulle aflöpa. Men det gick alldeles efter förmodan; ty rätt som det var, begynte jätten stöta på sin käring: »mor, mor, hvad är det för vått vi ha på bädden?» ’Vått?’ svarade käringen. ’Det lär du väl veta bättre än jag.’ De begynte så en häftig träta härom; jätten skyllade på jättesan, och jättesan skyllade på jätten, men allt låg Plugge Nafvare bakom dörren och hörde på, och kan väl hända att han både log och skrattade emellanåt. Ändteligen gjorde far sjelf slut på trätan, dermed att han befallte sin hustru stiga upp, och gå ut och tvätta fällen ren igen. Käringen måste nu lyda, antingen hon ville eller inte, och gick så ut med fällen. Men knappt hade hon stuckit foten öfver tröskeln, förrän Plugge Nafvare var tillreds, ryckte gull-fällen ifrån henne, lopp ned till sjö-stranden, sprang i sin båt, och började ro det fortaste han kunde. Som nu käringen begynte skrika i himmels-höjd, steg jätten hastigt upp ifrån bädden, och gaf sig till att lunka ned åt sjö-landet. Vid han så fick se gull-fällen der den lyste ut på sjön, vardt han öfvermåttan vred, och ropade: »hvem ha vi här?» — ’Plugge Nafvare,’ sa’ pojken. Jätten fortfor: »har du inte narrat mig att hugga ihel mina sju döttrar?» — ’Jo, har jag så gjort far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit min ko med silfver-klöfvar och silfver-horn?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit mina sju gull-gungor med sju gull-klockor i?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit min fagra gull-fäll?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Kommer du ännu igen?» skriade jätten. Ja men, tör jag så göra, far!’ sa’ pojken. Dermed skildes de åt, och Plugge Nafvare for öfver sundet och kom till kungs-gården. Men när konungen fick se den präktiga gull-fällen, blef han så hjerteligen glad, att han menade sig aldrig hvarken ha sett eller sport en sådan kostbarhet. Han höll nu också redeligen ord emot pojken, och gjorde honom till den högste i hela riket näst konungen sjelf; så må tro efter den tiden gick det ingen nöd hvarken på Plugge Nafvare eller på hans bröder.
Det led så åter någon tid bortåt, och pojken hölls nu i stor ära både af konungen och andra. Då hände sig en dag, när de vandrade omkring i kungs-gården, att talet föll på jätten, och allt började pojken åter förtälja om hans myckna rikedom, så att konungen omsider blef helt nyfiken. »Hvad har han då allt för rikedom?» frågade konungen. »Icke har han väl ännu flera kostbarheter? Jag tänkte de voro länge sedan slut.» ’Nej,’ svarade Plugge, ’han har mycket, han. Han har en talande stare i en gull-bur, och är det en sådan dyr-grip, att dess like näppeligen lärer finnas i verlden.’ Konungen fick nu en öfvermåttan stor lust att ega staren i gull-buren, och bad pojken fara efter den, såsom han tillförene skaffat kon och gull-gungorna och gull-fällen. Men pojken ville inte, utan sade att en annan måtte försöka sig; fogeln vore inte god att komma åt, ty jätten hade honom hvar natt vid sin hufvudgärd. Huru han nu lade sina ord, blef konungen ifrigare än någonsin, och lofvade omsider, att om Plugge ville hemta fogeln, skulle han få konunga-dottern och halfva riket. Ja, nu var pojken genast färdig, ty han hade länge haft godt öga till prinsessan; och menade, att om det bara vore visst det som konungen sade, så stode väl att fresta huru det kunde gå. Jo, konungen gaf honom både hand och handske på att det skulle vara säkert, och dermed slöts deras samtal.