Nu hade Plugge fått mycket att tänka på, och allt låg det honom i hugen huru han skulle komma åt jättens gull-bur; men der syntes ingen vån. Ändteligen tänkte han som så, »det får gå huru det kan; jag vill ändock försöka.» Sagdt och gjordt; han lagade sin båt i ordning, rodde lönligen öfver sjön, och kom fram om aftonen sedan det blifvit mörkt. Som nu jätten och jättesan skulle lägga sig, gjorde pojken liksom förra gången; han gömde sig bakom dörren, och när jättesan skulle stänga, satte han fliken af sin tröja i dörr-springan, så att dörren inte gick igen. Härmed blef nu åter mycket bråk; men slutet var det, att dörren fick stå öppen. Det hade inte lidit mer än en liten stund, förrän jätten och hans hustru föllo i sömn, och snarkade så det hördes långa vägar.

Nu var pojken inte sen, utan smög sig på tå in i stugan, och gick fram till hufvud-gärden för att stjäla staren i gull-buren. Men det aflopp annorlunda än han hade tänkt; ty fogeln sqvallrade, och begynte skrika af alla krafter: ’Plugge Nafvare är här! Plugge Nafvare är här!’ Straxt var jätten på benen, och innan pojken hunnit ut genom dörren, hade jätten honom fast. »Hvem ha vi här?» ropade jätten, och var mycket vred. ’Plugge Nafvare,’ sa’ pojken. Jätten fortfor: »är det inte du som har narrat mig att hugga ihel mina sju döttrar?» — ’Jo, har jag så gjort,’ far! sa’ pojken. »Är det inte du som har stulit min ko med silfver-klöfvar och silfver-horn?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Är det inte du som har stulit mina sju gull-gungor med sju gull-klockor i?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Är det inte du som har stulit min gull-fäll?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Ja, så skall du aldrig stjäla från mig mer,» sade jätten. ’Vi få väl se, far,’ sa’ pojken. Dermed tog jätten honom, satte honom på en göd-stiga, och tillsade sin hustru att hon skulle gifva honom fullt upp med nöt-kärnor och söt mjölk; för kan tro de ville ha honom riktigt fet och hullig, till nästa gång de skulle bjuda gäster.

Nu var Plugge Nafvare illa deran, och mörkt såg det ut om han någonsin skulle få konungens dotter. Likväl slog han på friskt mod, och åt och drack och gjorde sig goda dagar, det bästa han kunde. När det så lidit en tid, ville jätten omsider veta om inte pojken ännu var tillräckligt fet; han gick derföre bort till göd-stigan, borrade ett hål i väggen, och bad Plugge räcka fram sitt finger, att han måtte känna derpå. Men Plugge Nafvare var inte dum, han, utan räckte i stället fram en träd-pinne. Ja, jätten kände på träd-pinnen och kramade den; men huru det var, tyckte han dock att pojken ännu var alltför mager till gästabuds-mat. Han ropade derföre sin käring, gaf henne många hårda ord, och sade att hon skulle gifva pojken ännu mera nöt-kärnor och söt mjölk, för att få riktigt hull på honom.

När det så lidit ännu en tid, gick jätten åter till stigan, för att se om sin fånge och spörja om han var tillräckligt gödd. Till den ändan ropade han åt pojken, och bad honom räcka fram sitt finger genom borran. Ja, Plugge Nafvare var trött vid att sitta instängd; han räckte derföre fram — icke fingret, men en kål-stock som han funnit på marken. Nu ändteligen var jätten nöjd. Han ropade så sin käring, och sade att hon skulle laga till gille, och slagta pojken och steka’n; men sjelf ville han fara bort och bjuda sina fränder på gästabudet. Dermed gick han sina färde.

Jätte-qvinnan gjorde nu som hennes man tillsagt; hon eldade ugnen och lagade allt i ordning; derefter öppnade hon göd-stigan, tog ut pojken, fattade sin stora yxa, och bad honom lägga sig på hygge-kubben, me’ns hon högg nacken af honom. Men se, det ville Plugge Nafvare inte vara med om, utan för hvar gång käringen skulle hugga till, tumlade han alltid ned ifrån stocken. Häröfver blef jättesan omsider vred, och bannade honom för hans oskicklighet; men allt undskyllade han sig dermed, att han inte visste huru han skulle ligga, om inte mor sjelf ville visa honom. Ja, käringen var inte slugare än att hon gjorde som han bad, och lade sig ned på hugg-stocken. Vips, var pojken tillreds, fattade yxan, och knack! högg han hufvudet af henne, så det trillade lång väg. När så jättesan var död, satte han henne i sängen, och ställde hufvudet åter uppå hennes axlar. Sedan tog han staren i gull-buren, och allt silfver och guld som jätten hade, sprang i sin båt och rodde utåt sjön. Men allt skrek staren utan uppehåll: »Plugge Nafvare är här! Plugge Nafvare är här!» — ’Ja, skrik du!’ sa’ Plugge Nafvare.

Som det nu gått en stund kom jätten hem ifrån sin resa, och kunde icke nog undra att hans käring inte hördes af, såsom hon eljest väl plägade låta höra om sig. Han lunkade så in i stugan; der satt jättesan i sängen, men ingenting var redo för gästabudet och ingen stek syntes på bordet. Härmed var jätten illa tillfreds, och begynte brumma och bannas såsom hans sed var; men allt satt käringen i sängen och sade aldrig ord. Nu vardt jätten omsider vred, och hvad antingen det varade kort eller länge, blef slutet det, att han gick fram och slog käringen vid örat, det mesta han orkade. Huru han nu slog till, vet icke jag; men inte måtte han ha slagit falskt, ty jättesans hufvud flög af, och for så långt bort, att ingen bara vet hvar det hamnade. Nu vardt jätten förfärad, och visste i början icke hvad han skulle tänka; men rätt i detsamma fick han se att staren i gull-buren var sin kos, kistorna uppbrutna, och allt hans guld och silfver borta. Då gick der upp ett ljus för honom, och han rusade ned till stranden, det fortaste han förmådde. Som han nu blef varse Plugge Nafvare ute på vattnet, med staren i gull-buren och allt guldet och silfret, blef han alldeles förgrymmad, och ropade så det hördes öfver hela sjön: »hvem ha vi här?» — ’Plugge Nafvare,’ sa’ pojken. Jätten fortfor: »har du inte narrat mig att hugga ihel mina sju döttrar?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit min ko med silfver-klöfvar och silfver-horn?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit mina sju gull-gungor med sju gull-klockor i?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit min fagra gull-fäll?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit min stare i gull-buren, och allt mitt silfver och gull, och huggit nacken af min käring?» — ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. Men när jätten hörde allt detta, blef han så illa vid, att han föll till marken och sprack; och blef det hans bane.

Nu for Plugge Nafvare öfver sundet, och kom till kungs-gården. Men när konungen fick se staren i gull-buren och allt jättens silfver och gull, blef han så glad, att han aldrig varit så glad i sin tid. Han gaf så Plugge Nafvare sin dotter och halfva riket; och sedan var jag inte med längre.

4.
Pojken, som frälste Konungens Tre Döttrar.

Sagan förekommer: