Andra dagen gick det på samma sätt. Pojken tog silfver-rustningen, red två mil uppför berget, och vände tillbaka som förut. Ändteligen, tredje dagen, tog han gull-rustningen, red upp till bergs-toppen, och satte sig hos konunga-dottern. Me’ns de nu talades vid, bad han att hon skulle löska honom; det gjorde hon, och fäste oförvarandes en gull-ring i hans långa hår. I detsamma kom draken och ville taga prinsessan; men pojken gick manligen fram, och drap honom; steg så till häst, red tillbaka utför berget, och kastade i förbifarten en hop hvita pengar i gubbens hatt, liksom tillförene.

Konungen lät nu lysa på, att allt mankön i hela riket skulle komma fram till kungs-gården, att det måtte rönas hvem som frälst prinsessan. Gubben gick så äfven dit med sina två äldste söner; men den yngste skulle bli hemma och vakta fåren. När nu prinsessan gått omkring hela tinget, utan att finna den hon sökte, lät konungen strängeligen spörja om det icke var någon som saknades. »Jo,» svarade gubben, »jag har en pojk-stackare som inte är här; men han skulle bli hemma och vakta fåren.» Straxt lät konungen sända bud efter honom. Men när pojken kom fram, igenkände prinsessan att det var han som frälst henne, och till yttermera visso satt hennes gull-ring ännu qvar i hans hår. Pojken fick så konunga-dottern och med henne halfva riket.

B. Kung Älfwer.

Ifrån Dalarne.

Det var en gång en gubbe och en gumma som bodde på ett torp i skogen. De hade en enda son; han var hurtig och frihugsen i hvad han tog sig till, och väntade de att han skulle bli dem ett godt stöd på ålderdomen. Men pojken hade sitt hufvud för sig; ty aldrig lekte hans håg till att arbeta och bruka jorden, utan allt ville han bara drifva omkring och gå på jagt. Häröfver buro gubben och gumman en stor sorg; likväl läto de honom göra som han ville, och så gick deras tid, den ena dagen efter den andra.

När pojken nu var bortåt femton, sexton år gammal, hände sig en dag, att han fick se hvar en stor fogel kom farandes, och slog ned uti ett högt träd i skogen. Fogeln var inte lik andra foglar som han sett tillförene, utan var mycket, mycket grannare, och fjädrarne glänste i solskenet, så det var en lust till att skåda. Pojken besinnade sig så icke länge, utan smög närmare och närmare, spände sitt arborst, lade pil på sträng, och sköt fogeln, att den föll till jorden. Men i detsamma skedde en underlig ting; ty vid foglen föll, skiftade den sin hamn, och blef till en fager unger-svenn med gull-krona på hufvudet, så pojken aldrig sett någonting så grannt i all sin tid. Då bad unger-svennen: »kära gosse, låt mig behålla lifvet; för jag är kung Älfver, och om du ropar mig när du kommer i nöd, vill jag göra dig lika godt igen.» Ja, pojken hade inte hjerta till att göra honom något ondt, utan samtyckte att han skulle få lefva, om han blott ville stå fast vid sitt ord som han tillsagt. Detta lofvade svennen gerna, och så skildes de åt. Kung Älfver återtog sin fogel-hamn och for sin väg, och pojken vände tillbaka emot hemmet. Men efter den dagen hade han icke mer någon ro, utan allt låg det för honom, att han ville ge sig bort ifrån torpet, och försöka hvad lycka han skulle få i verlden.

Huru länge det nu drog om, kunde gubben och gumman inte motstå hans böner, utan sade att han skulle få råda sig sjelf i detta som i annat. Pojken tog så farväl af sina föräldrar, och gaf sig ut att vandra. När han nu hade gått mycket länge, kom han slutligen till ett högt berg; der gick han in och begärde tjenst, och det fick han. Han stadnade så i berget öfver vintren, änskönt han inte alltid hade det så mycket godt, för käringen som han tjenade var ett troll, stygg och elak på allt vis, såsom man väl det kan veta. När nu året var om, att han stått ut sin tid, gick han inför sin matmoder och beddes orlof. Trollet jakade härtill, och sporde hvad lön han ville ha för sin tjenst. Pojken svarade, att hon fick ge som hon tyckte. Käringen återtog: »då vill jag också gifva dig hvad du helst önskar. Här har du en rustning af jern, och den är så konstigt smidd, att intet vapen biter derpå. Tillika gifver jag dig hundrade mans styrka, att du må lättare kunna röra dig i jern-rustningen.» Ja, härmed var pojken väl tillfreds; han tog så jern-klädningen, gaf sig åter att vandra, och mente att han nu väl tröstade slå sig fram i verlden.

Hvad antingen han nu vandrade långt eller kort, är intet vidare att förtälja om hans färd, förrän han kom till ett annat berg; der bodde trollets syster, och hon var ännu mycket värre på allt sätt än hans förra matmoder. Pojken besinnade sig likväl inte, utan gick in och bad om tjenst; och blef nu der öfver vintren. När så året var om, att han hade stått ut sin tid, gick han inför sin mat-moder och beddes orlof. Härtill jakade käringen, och sporde hvad lön han ville ha för sin tjenst. Pojken svarade, att hon fick ge som hon tyckte. Trollet återtog: »då vill jag också gifva dig hvad du helst önskar. Här har du en rustning af silfver, och den är så konstigt smidd, att intet vapen biter derpå. Men tillika vill jag gifva dig två hundrade mans styrka, att du lättare må kunna röra dig i silfver-rustningen.» Kan tro härmed var pojken väl tillfreds; han tog så silfver-klädningen, skildes ifrån berget, och gaf sig vidare ut att vandra i verlden.

Huru han nu färdades genom skog och ödemarker, kom han slutligen till ännu ett högt berg; der bodde också en trollpacka, och den mycket, mycket argare än någon af de andra. Pojken lät dock inte afskräcka sig, utan gick in, staddes för käringen och begärde tjenst, och blef väl emottagen. Han stadnade så i berget öfver vintern, och kan man väl tänka att han inte alltid hade det så mycket godt, för hans mat-moder var det styggaste troll som någonsin kunde finnas. När så året var om, att han stått ut sin tid, gick han inför berg-käringen och beddes orlof. Ja, trollet samtyckte till hans begäran, och frågade hvad han ville ha i lön för sin tjenst. Pojken svarade, att hon kunde ge som hon tyckte. Käringen återtog: »om så är, skall du icke bli sämre lönad hos mig än hos mina systrar.» Dermed gaf hon honom en hund, som var både stor och stark, och hade många förträffliga egenskaper; en rustning af gull, som intet vapen kunde bita på, och slutligen trehundrade mans styrka, att han lättare skulle kunna röra sig i gull-rustningen. Pojken tackade för hennes gåfva, såsom skäligt var, derefter tog han sina vapen, lockade sin hund, och gaf sig gladeligen på väg. Det är så intet vidare förtäljdt om hans resa, förrän han slutligen kom till en stor, stor kungs-gård. Då gömde han sin hund och sina vapen i skogen, gick fram till gården, och begärde tjenst som kol-pojke; och det fick han.

Me’ns nu pojken går och trälar och bär kol i steger-huset, vilja vi se huru det står till på kungs-gården. Der rådde en konung öfver, som hade tre unga döttrar, och dem så fagra, att vänare vif aldrig kunde finnas i verlden. Men det var liten fröjd med det, ty det var spådt om prinsessorna, att när de blifvit femton vintrar gamla, skulle de bli tagna af trollen. Häröfver bar konungen, deras fader, en stor sorg; och allt som det led på tiden att den äldsta prinsessan skulle fylla sitt femtonde år, ökades hans bedröfvelse, så han visste sig ingen råd. Han lät så utgå ett påbud öfver hela riket, att om der var någon kämpe och man, som kunde frälsa prinsessan, skulle han få ega henne och halfva konunga-dömet. Men så många der fanns, var der ändock ingen som tröstade en strid med trollen, för att vinna henne.