Som nu ändteligen dagen kom, ledsagades prinsessan ut till sjö-stranden, med stor prakt och annan heders-bevisning, som det kunde höfvas en konunga-dotter. Der satte hon sig ned på sanden, och var det en stor ynk när hon skulle skiljas ifrån sin fader och sina fränder; ty der fanns visst ingen som tänkte att de någonsin mer skulle återse hvarandra. Sedan vände konungen och allt hans folk tillbaka till kungs-gården, och var der nu en sorg och en jämmer utan like. Men konungen sjelf var så bedröfvad, att han hvarken åt eller drack, eller annars ville emottaga någon tröst.
Me’ns nu allt detta tilldrager sig, gick kol-pojken inför sin mästare, och beddes orlof att gå ut och se sig om; och det fick han lof till. Han sprang så bort till skogen, der han hade gömt sina vapen, klädde sig i stål-rustningen, band svärd vid sida, lockade sin hund, och begynte vandra framåt stranden. Som han nu kom der prinsessan satt, fick han plötsligen se ett stort jern-skepp ute på sjön, och när det lopp in emot landet, igenkände han just samma troll-packa, hos hvilken han tjenat det första året. Då tänkte han vid sig sjelf: »hå, hå, är det du? Då lär det väl bli en lustig lek, förrän vi skiljas åt.» I detsamma hade trollet blifvit honom varse, och ropade att han skulle draga hennes skepp i land. Ja, pojken gjorde som hon bad, fattade i fram-stammen och ryckte till, så att skeppet for högt uppå sanden. Trollet steg så ur, och hade en stor hund med sig. Vid nu pojkens hund och troll-hunden fingo syn på hvarandra, lupo de genast ihop och begynte slås. »Se, våra hundar slås,» sade trollet. ’Ja, låt dem det,’ svarade pojken. »Min hund biter ihel din,» fortfor troll-packan. ’Åh, inte ännu,’ svarade pojken; och dermed bet hans hund ihel troll-hunden. När käringen såg denna färd, blef hon så vred, att hon fattade i pojken och kastade honom många alnar upp i luften. Men han blef inte rädd för det, utan drog sitt svärd, och ropade:
»Friskt upp, och lätt ned.
Kung Älfver hjelpe mig!»
och högg i detsamma hufvudet af henne. Derefter afskar han trollets tunga, gömde den hos sig, och gick sina färde, huru konunga-dottern också bad honom dröja qvar. Men änskönt prinsessan hade sett allting som det tilldragit sig, kunde hon icke känna igen kol-pojken, att det var han som frälst henne.
Det gick så en lång tid bortåt, och när året var om, att den andra prinsessan fyllde sina femton vintrar, skulle äfven hon föras ut till hafs-stranden likasom hennes syster. Der blef så åter en sorg öfver hela kungs-gården, och när dagen var inne, ledsagades konunga-dottern till stranden, med gull-krona på hufvudet och stor heders-bevisning; men ingen tordes försöka att frälsa henne, utom allenast köks-pojken. Han gick åter in för sin mästare, och beddes orlof att gå ut på en stund; och det fick han. Sedan skyndade han bort till skogen, klädde sig i den präktiga silfver-skruden, band svärd vid sin sida, lockade sin hund, och vandrade ned åt hafs-stranden, hvarest konunga-dottern satt och grät och väntade att trollet skulle taga henne.
Som pojken nu kom fram der prinsessan satt, fick han se hvar ett stort silfver-skepp kom farandes ute på hafvet, och när det lopp in emot stranden, igenkände han samma troll-käring, hos hvilken han tjenat det andra året. Då tänkte han vid sig sjelf: »hå, hå, är det du? Då lär det väl bli en blodig lek förrän vi skiljas åt.» I detsamma hade troll-packan blifvit honom varse, och ropade att han skulle draga hennes skepp i land. Ja, pojken gjorde som hon bad, fattade i fram-stammen och ryckte till, så att skeppet flög högt upp, och sanden yrde rundt omkring. Trollet steg så ur, och hade en stor hund med sig. Vid nu pojkens hund och troll-hunden fingo syn på hvarandra, lupo de genast ihop, och begynte slås af alla krafter. »Se, våra hundar slås,» sade trollet. ’Ja, låt dem det göra,’ svarade pojken. »Min hund biter ihel din,» fortfor troll-packan. ’Åh, inte ännu,’ återtog pojken; och dermed bet hans hund ihel troll-hunden. När käringen fick se denna färd, blef hon så vred, att hon gick fram, fattade i pojken, och kastade honom många famnar upp i luften. Men han aktade litet om det, utan drog sitt svärd, och ropade:
»Friskt upp, och lätt ned.
Kung Älfver hjelpe mig!»
och högg i detsamma hufvudet af henne. Sedan afskar han trollets tunga, och lagade sig att gå bort. Men allt hvad prinsessan tackade och bad honom dröja, ville han ändock inte stadna qvar, och aldrig så föll det hvarken henne eller någon annan i sinnet, att det var den fattige kol-pojken som frälst henne.