Det led så ännu ett år, och konungens yngsta dotter skulle gifvas i trollens våld. Då aflopp allt på samma sätt. Prinsessan ledsagades ur sin faders gård, med präktiga kläder och stor heders-bevisning; men der var ingen som tröstade frälsa henne, änskönt konungen deröfver velat våga både land och rike. Hon blef så förd till hafs-stranden, och der satte hon sig, med gull-krona på hufvudet och blekan kind; men konungen och allt hans hof vände med stor sorg tillbaka igen, likasom tillförene.

Medan nu allt detta tilldrager sig, gick kol-pojken inför sin mästare, och beddes orlof att ännu en gång få gå ut och se sig om. Ja, köks-mästaren lofvade honom gå. Straxt skyndade han bort till skogen, klädde sig i den präktiga gull-skruden, band svärd vid sin sida, lockade sin hund, och vandrade hastigt nedåt sjö-stranden. Som han nu kom till konunga-dottern, der hon satt och grät, gjordes honom stor ynk om hennes ungdom och fägring, så att han gick fram och talade henne till, och tröstade henne så godt han kunde. Rätt i detsamma fick han se, hvarest ett stort gull-skepp kom farandes ute på sjön och lopp emot stranden, och igenkände tillika, att på skeppet var den elaka troll-packan, hos hvilken han haft tjenst den tredje vintren. Då tänkte han vid sig sjelf: »hå, hå! Det blir väl en hård lek förrän vi skiljas åt, och lärer jag nu röna om konung Älfver vill hjelpa mig, som han lofvat.» Dermed gick han fram på sjö-landet. Som nu trollet blef honom varse, ropade hon såsom hennes systrar: »pojke, drag mitt skepp i land!» Ja, pojken fattade i fram-stammen och drog, så att sanden yrde och elden flög om skepps-kölen. Trollet steg så ur, och hade en mycket stor hund med sig. Vid nu pojkens hund och troll-hunden fingo syn på hvarandra, rusade de genast ihop, och begynte ett argt slags-mål. »Se, våra hundar slås,» sade trollet. ’Ja, låt dem det göra,’ svarade pojken. »Min hund biter ihel din,» återtog troll-packan. ’Åh, inte ännu,’ svarade pojken; och med detsamma hade hans hund bitit ihel troll-hunden. Då vardt käringen så vred, att hon gick fram, fattade i pojken och kastade honom högt upp i himmels-sky. Men pojken bleknade inte för det, han, utan drog sitt svärd, och ropade:

»Friskt upp, och lätt ned.

Kung Älfver hjelpe mig!»

och högg i detsamma hufvudet af henne. När prinsessan såg detta, blef hon så hjerteligen glad, så hon lopp honom i famn, tackade honom att han frälst henne, och bad tillika att han skulle följa med till kungs-gården, och få lön för sitt stora omak. Men pojken lyssnade icke till hennes böner, utan afskar trollets tunga, lockade sin hund, och vände straxt åter till skogen, så att prinsessan visste lika litet som någon annan, hvem det var som frälst henne.

När nu konungen fick veta huru allt hade tillgått, kan man väl tänka hvad der blef för en fröjd i kungs-gården och öfver hela riket, och felade ingenting i deras glädje, utom allenast att de ville veta hvem som hade frälst prinsessorna. Men änskönt konungen sände bud åt alla håll för att spörja och ransaka, var der ingen som visste besked om den främmande kämpen. När så intet annat stod till råda, lät konungen omsider lysa ett stort ting, och befallte att hvart mans barn i hela riket skulle komma fram till kungs-gården. Ja, då var der ingen som inte gerna gick, både för konungens befallning, och emedan de ville se huru detta månde lyktas. Som nu alla kommit tillstädes och tinget var lyst, lät konungen högt utropa och spörja, om der icke var någon som kunde uppvisa de tre troll-tungorna; men ingen svarade. Konungen lät så utropa för andra gången; men ännu intet svar. Slutligen lät han utropa för tredje gången. Då trädde pojken dristeligen fram i ringen och staddes för konungen; men när folket såg att det icke var någon annan än kol-pojken, lopp der ett stort gny öfver hela församlingen, och syntes dem detta vara en förmätenhet som väl borde straffas. Pojken brydde sig likväl inte om det, utan tog fram de tre tungorna, och kunde nu alla se att detta verkligen var trollens tungor. Derefter kastade han af sig sina gamla, trasiga kläder, och stod der nu allt klädd i guld ifrån topp till tå. Då flög der ett sorl öfver hela tinget, och tycktes nu alla, att de aldrig hade sett en båldare unger-svenn. Men konunga-döttrarne sprungo pojken i famn och kysste honom, och tackade honom att han frälst dem, och konungen tackade med, och allt folket också. Sedan lagades der till bröllopp, och konungen gaf pojken sin yngsta dotter, och med henne halfva riket. Och så var det slut.

Anmärkningar.

1. En öfverlemning ifrån Upland, kallad »Kung Tranemor», förtäljer likaledes om en pojke, som alltid ville gå på jagt. Me’ns han nu vandrade i skogen, hände sig en dag att han fick se en trana, som stod och hvilade vid en källa. Genast spände han sin båge, och ville skjuta henne; men fogeln bad för sig och sade; »skona mitt lif, så vill jag göra dig lycklig!» Härmed var pojken väl tillfreds, och lät henne behålla lifvet, hvarefter tranan bad honom sätta sig upp på hennes rygg, och gaf sig till att flyga öfver berg och djupa dalar, långt, långt bort i främmande land.

Som de nu farit mycket länge, fingo de se ett klart sken, och kommo slutligen till ett slott som var af bara koppar. Der flög tranan ned, satte sig i träd-gården, och frågade hvar hon kunde få träffa »stora kung Tranemor, herre till de tre slotten.» ’Jo,’ fick hon till svar, ’gå in; ty kung Tranemor är hemma i dag.’ Tranan gick så in i slottet, och när hon kom tillbaka, hade hon med sig fin mat uppå koppar-fat, en hel skäppa koppar-pengar, och dertill en präktig rustning med både hjelm och svärd af koppar. Allt detta gaf hon pojken.

Tranan och pojken fortsatte nu sin färd, och kommo till ett ännu större slott, som var allt igenom af klart silfver. Der aflopp allt på samma sätt. Tranan frågade efter »stora kung Tranemor, herre till de tre slotten», gick så in, och kom tillbaka med en hel skäppa silfver-pengar, samt hjelm och rustning af klart silfver. — Slutligen kommo de till ett slott af klart guld, der sporde tranan åter efter kung Tranemor, gick in, och kom tillbaka med mat uppå gull-fat, en hel skäppa gull-pengar, samt hjelm och svärd af klart guld, som hon allt skänkte pojken. Sedan gaf hon sig att flyga hem igen, och stadnade icke förrän de voro tillbaka på ängen, hvarest de först träffades.