Som de nu voro återkomna, sade tranan: »nu skall du taga ditt svärd och hugga ihel mig; men mitt hufvud och min stjert skall du lägga i ett kläde, och doppa ned i källan.» Pojken ville mycket ogerna gå in härpå, men ändteligen måste han göra som tranan bad; han tog så sitt svärd och högg ihel henne, lade hufvudet och stjerten i ett kläde, och doppade i källan. Då rann der upp i klädet en liten hund, som efter den dagen alltid följde honom. Sedan gömde han sina penningar och sina vapen i skogen, och vandrade till en stor kungs-gård, som var tätt bredvid. Der gick han in, och fick tjenst såsom kol-pojke.
Fortsättningen instämmer med uppteckningen A. — Konungen som rådde öfver kungs-gården hade tre fagra döttrar, och om dem var spådt, att de skulle bli tagna af Hafs-frun, med mindre der fanns någon som ville kämpa för dem. Men der var ingen som tröstade försöka, utom allenast kocken. Han följde prinsessan ut till hafs-stranden, och talade många stora ord om allt hvad han ville göra; men när det kom dertill, var han så rädd, att han klef upp i ett träd och gömde sig det bästa han kunde.
Medan allt detta tilldrager sig, gick pojken ut i skogen, tog sin koppar-rustning, lockade sin hund, och vandrade till stranden. När han nu fick se prinsessan der hon satt och grät, tröstade han henne så godt han förstod, och bad slutligen att hon skulle löska honom. Ja, prinsessan gjorde som han bedt henne, och fäste oförmärkt en gull-ring i hans hår. Rätt i detsamma hördes ett väldigt gny ur hafvet, vågorna slogo högt uppå land, och Hafs-frun kom farandes i vattnet. Hon hade med sig en stor hafs-hund, som hade tre hufvuden. Genast drog pojken sitt svärd och gick emot hafs-hunden, medan hans egen hund krafsade sand i odjurets ögon, så det icke kunde se upp. Pojken afhögg så alla tre hundhufvudena, hvarefter hafs-frun måste fly sin kos. Sedan helsade han prinsessan och gick bort; men kocken steg ned ur trädet, och tvang henne göra ed på att det var han, kocken, som hade frälst henne.
Nästa dag skulle den andra prinsessan ut till stranden, och det aflopp på samma sätt. Likaledes ock tredje dagen, då pojken tog sin gull-rustning, och frälste den yngsta konunga-dottern. Men allt tvang kocken dem att bekänna, att det var han och ingen annan som frälst dem.
Kocken skulle nu få den yngsta prinsessan till lön för sin mandom. När så brölloppet skulle drickas, samlades der mycket folk, och pojken gick också in för att se på ståten. Men han låtsade som han inte hade bättre vett, utan hvarken helsade eller aftog hatten. Häröfver blef kocken vred, och slog hatten af honom. Men i detsamma fingo prinsessorna se, hvar deras tre gull-ringar hängde i pojkens hår. Då kom sanningen fram, och pojken fick den yngsta prinsessan; men kocken blef rullad i en spike-tunna, till lön för sin falskhet.
2. Äfven i en uppteckning från Wermland, kallad »Salomos korps tjenare», förtäljes om en pojke som aldrig hade lust att arbeta, utan bara ville gå på jagt. När han så ströfvade omkring i skogen, hände sig en dag, att han kom till en stor ek. Der föll en tung sömn öfver honom, så att han lade sig under eken och sof, och vaknade icke förrän fram emot aftonen.
Andra dagen aflopp det på samma sätt. Men tredje dagen höll pojken sig vaken. Bäst han nu satt vid eken, fick han se hvarest en stor svart korp kom flygandes, och slog ned i eke-toppen. Genast spände han sin båge, och sköt fogeln; men den föll endast till en annan gren. Han sköt så åter, och fogeln föll ännu lägre. Slutligen sköt han tredje pilen, och nu föll korpen till jord. Då sade fogeln: »skona mitt lif, ty jag är kung Salomos korp, och jag vill göra dig så godt igen.» Ja, pojken lofvade honom få behålla lifvet.
Korpen tog nu pojken uppå sin rygg, och begynte flyga långt, långt bort. När de så farit ett stycke, kommo de till en sjö; der sänkte korpen sig ned, och doppade honom i vattnet. Härvid blef pojken mycket förskräckt, och sade: »hu! så rädd jag blef.» ’Ja,’ sade korpen, ’lika rädd blef jag, när du sköt på mig första gången.’ Åter doppade korpen honom andra resan, och det aflopp på samma sätt. Likaledes ock tredje gången.
Som de nu farit mycket länge, frågade korpen om inte pojken såg någonting. ’Jo,’ svarade han, ’jag ser liksom ett blått moln långt borta.’ Korpen återtog: »då äro vi framme vid min äldsta systers gård. Nu skall du stiga af och gå in. När du kommer in i gården, rusa två stora ulfvar emot dig. Då skall du inte bli rädd, utan säg allenast att du är kung Salomos korps tjenare, så har det ingen fara. Men i morgon vilja vi fortsätta vår färd.» Ja, pojken gjorde som korpen sagt, gick in, helsade korpens syster, och erhöll vid afskedet de två ulfvarne som han hade sett på gården.
Andra qvällen kommo de till korpens andra syster. Pojken gick så åter in, och fick två stora björnar som gingo vid gården. Tredje qvällen kommo de till korpens tredje syster; der gick han också in, och fick två stora lejon. Sedan gåfvo de sig ånyo på färd, och pojkens djur följde honom. När de så farit en stund, kommo de omsider till en stor, stor sjö, och vid sjö-stranden var en jord-kula. Då sade korpen: »gack nu in i jord-kulan, tills du finner en gryta med vatten, och ett katt-skinn; tvätta så ditt hufvud, tills det faller guld i grytan, och gör dig en lufva af katt-skinnet! Sedan månde vi skiljas åt, och menar jag, att du nu väl torde komma fram i verlden.» Dermed flög korpen bort. Men pojken gick in i jord-kulan, och tvättade sitt hufvud i grytan, tills det föll guld i vattnet; och var nu hans hår förvandladt till det fagraste gull-hår. Sedan gjorde han sig en lufva af katt-skinnet, lockade sina djur och begynte vandra, tills han kom till en stor kungs-gård. Der gick han in, och fick tjenst som kol-pojke.