Något derefter sände drottningen sin andra dotter; men det aflopp likaledes. — Slutligen sände hon sin tredje dotter. Då sade prinsessan som förut:
»Sof med ett öga!
Sof med två!»
men det var inte hjelpt med det; för drottning-dottern hade ett tredje öga bak i nacken, och det visste ingen om. Hon låg nu och såg allt som timade om natten; huru gull-lammet kom in och skakade af sig både guld och ädel-stenar, och huru hunden bar fram den kosteligaste mat. Allt detta omtalade hon för den elaka drottningen.
Nu kan man tro käringen lät inte länge vänta på sig; utan första tid qvällen kom, gick hon bort, ställde sig på lur vid kojan, och stal gull-lammet, rätt som det skulle gå in genom dörren. Häröfver bar den lilla mycken sorg, och grät efter sitt lamm; men hunden tröstade henne, att han ville skaffa så mycken mat, så hon icke behöfde lida någon nöd.
Det hände sig en gång, när prinsessan satt i skogen och spelade på sitt spel, att der kom en konunga-son dragandes förbi med sina hästar och hundar. Som han nu fick se den fagra mön, blef han så betagen af hennes vänlek, att han genast friade och begärde henne till gemål. Härtill jakade den lilla, och följde honom hem till hans gård och blef hans drottning.
Som de nu varit gifta någon tid, blef der ofrid, så att den unge prinsen måste fara bort i leding; men prinsessan var hafvande och skulle föda. Nu passade styf-modern lägenhet, for till kungs-gården, och blef emottagen på det bästa. Men hon lönade godt med ondt; ty en qväll när den lilla satt vid fönstret, skuffade käringen henne oförvarandes ned i strömmen, som lopp förbi gården. Derefter lade hon sin egen dotter i sängen hos barnet, och sade att nu skulle hon vara drottning i sin styf-systers ställe. Men den lilla sjönk ned i vattnet, och kom till »sjö-råden.» Han lofvade att hon skulle få gå upp tre thorsdags-qvällar, och se till sitt lilla barn; sedan skulle hon stadna hos honom för alltid.
När nu den första thorsdags-qvällen kom, gick prinsessan upp ur floden och in i köket; der satte hon sig att kamma sitt fagra långa hår, men den lille hunden bar fram mat till henne. När hon så ätit, sporde hon:
»Gråter mitt barn?