Nu svallade vreden öfver. Förbittrad röt han till sin maka:
— Nu har jag dig i fällan, min nådiga; men denna bedrift skall också blifva din sista.
* * * * *
Det var en solig och vacker dag. Snö hade kort förut fallit och de löst hopade flingorna glimmade som silfver i furornas kronor, på drifvorna och byggnadstaken.
Alla i huset bosatta hade fått order att skyndsamt utrymma detsamma. En talrik skara tjänstefolk, ryttare och andra sågos församlade ute på den stora gårdsplanen. Förvåning och fasa afspeglades i deras anleten.
Sedan alla ingångar till byggnaden väl tillbommats gaf herr Klas befallning till några af knektarne att från olika sidor sticka huset i brand.
Snart sågs en svag rök tränga ut från olika håll och småningom blifva alt intensivare. Kort därpå slog elden likt korta slokande tungor ut ur springorna, kretsade en stund utanför och drog sig åter in för att där fortsätta förstöringsarbetet. Det växande dånet och lukten af branden läto de innestängda genast ana till vidden af den fara, som hängde öfver dem. Förtviflade rusade de till fönstren och uppbröto desamma i afsikt att kasta sig ut. Men en tät rad af framsträkta spjut afhöll dem från fullföljandet af denna afsikt.
Herr Klas stod mörk och hotfull och ledde det hemska skådespelet. Och vid hans sida vandrade Kirsti med satanisk ifver uppmuntrande honom i hans förehafvanden och uppeldande hans mod, då det hotade gifva vika.
Branden tilltog småningom mer och mer. Nu upptäkte man Elins af smärta förvridna ansikte i fönstret till herr Kurcks rum, hon sträkte fram fingret med vigselringen och ropade med ett genomskärande ljud:
— Dyre Klas, skall ej din egen ring rädda mig!