Den hjärtlöse, af svartsjukans dämon behärskade och af jungfru Kirsti inspirerade maken uppfattade detta som en ny smädelse. Vredgad drog han ut sitt svärd ur skidan och afhögg det framsträkta fingret.
Elin sågs för ett ögonblick digna ned, öfverväldigad af smärta; men sedan hon något hämtat sig samlade hon ännu sina sista svaga krafter för att nå en utväg till räddning.
Hon fattade den nyss födde, sträkte honom mellan växande rök och lågor fram till sin make och ropade gråtande:
— Klas, rädda dock din egen son, om du låter dess moder förgås i lågorna!
Han ville ej längre höra några böner från detta håll, tviflet i hans bröst hade nu mognat till öfvertygelse. Kallt och hånfullt afgaf han sitt svar:
— Brinn med ditt barn, du sköka! Detta barn är icke mitt utan Olofs!
Denna hjärtlösa grymhet syntes djupt gripa till och med öfriga utanför stående. Mången af knektarne sänkte redan vapnen och sväfvade mellan tvekan och lydnad. Var hon brottslig eller skuldlös? Om man skulle bryta med alt, trotsa den egensinniges vilja och spränga fjättrarna till undergångens portar för den olyckliga.
Men han stod där obeveklig, manande till obrottslig lydnad. Ett drag af trots — och samma öde stäkte den egna viljan, det själfviska omdömet.
Den olyckliga makan fann också snart, att hennes öde var besegladt. Alla böner förklingade spårlöst. Och midt under den fasa som omgaf henne runno henne i hågen den spöklika gestaltens ord der nere vid insjöstranden: "Tagen er till vara för jungfru Kirsti, hon har redan bragt så mycken ofärd åstad."
Ja hon var det som äfven bäddat Elins graf. Hon förmärkte den smilande gestalten lutad till hennes makes sida. Oupphörligt såg hon henne tillhviska den eljes viljestarke, nu fege mannen ett öfvertygelsens ord, som ej förfelade sitt mål. Denna anblick ökade än mer det fasansfulla i det skådespel, som på alla sidor omgaf den olyckliga makan.