Nu sågs Olof träda fram till fönsteröppningen, äfven han hade fått sikte på den låga ränksmiderskan, och det spel hon satt i scen vaknade mer och mer till visshet inom honom.
— Ers nåd, ropade han med af ångest och raseri kväfd stämma, stöt den där uslingen ifrån er sida, hennes djäfvulska planer sluta ej med detta.
— Håll munnen på dig, du nedrige, mumlade knekthopen nerifrån.
— Hopa det brott ni är på väg att nu begå ned på den ensamt skyldige, och befria er från ett straff, som evigt skall drabba er!
Hans ord möttes af ett sarkastiskt hånlöje. Han fortfor:
— Låt dina knektar spetsa den mörderskan på sina spjut och sedan slunga henne midt ibland lågornas raseri, ty hon förtjänar det, vid alla hälgon är hon ensam skulden till all den ofärd, du nu är på väg att bereda oskyldiga.
— Tänk på det som väntar dig, framhväste jungfru Kirsti. Din dag är snart ute.
Nu var måttet för Olof rågadt. Han samlade sina sista krafter och med ett vilddjurs raseri kastade han sig ut för att näpsa den kallblodiga, men i detsamma höjdes spjuten, och spetsad på dessa bortdogo hans ord inom kort.
— Slunga in den förrädaren i lågorna, röt herr Klas, och befallningen efterkoms utan dröjsmål.
Elin Kurck hade i ett lugnare ögonblick fått sikte på den lille Arvid, som under gråt och verop bevittnade det drama här utspelades.