Som slag af gisslet redan dessa ord mig sönderslita; vildt mitt hjärta skälfver af marters öfvermått, af sårens eld. Men midt i svedan känner jag en dallring af sällsam vällust. Mina ödens gåta som af ett hemligt ljus förklarad tycks —
MÅRTEN PREST
Ja, våndas skolen I och ömkligt kvida, och först när edert sinn är slaget mjukt med plågors tuktoris, Guds moder skall varkunna sig och Eder själ hugsvala. Se'n med ett sinnelag från verlden vändt I månden fromt på helga vägar vandra, med Edert gods och guld Guds rike tjena, de sjuke hjälpa, ge de sorgsna tröst, och sist, när nådatiden lyktad är, se paradisets gyllne portar öppnas, på Eder hjässa sig en gloria sänka och helgonen och änglarne med sång och strängaspel sin nya syster hälsa.
INGRID efter en paus.
Hur underbart! Inför min tända blick tycks lifvet blott en rad af töckenslöjor, dem sorgen drager undan, en för en, till dess det sista ljuset strålar fullt. Är detta lidandenas hemlighet? Skall så en verld af sken och lögn jag fly, där svag jag svek hvad innerst i min själ jag varmast åtrår: hjärtats hjältestyrka, den stolta tro, som öfvervinner döden? Är detta vägen? O, min Gud, jag svindlar! Och dock mitt hjärta sväller som af fröjd! Mig ljuset bländar —
ULF TUVESSON en stund iakttagit henne.
Säg, hvad fattas Eder, min väna brud, att I så upprörd synens?
INGRID
Ack, intet. I en dröm jag blott försjönk.