Allt — allt är slut — förspildt — i spillror allt! Hur soligt, ack hur leende af lycka låg llfvet för min blick den morgonstund, då jag till Solö red och — fram ej lände. Och nu? — Blott döden nu mig öfrig är, ty ned till Ran — — Nej, nej, jag måste dö — och allt med mig, som kärt jag har på jorden. — Ha, Ran, jag tackar dig! I denna hämd din blinda grymhet blandar in en tröst, den enda, sista: Ingrid skall mig följa i grafvens brudsäng, dödens dunkel ned. — Hur gåtfullt gapar ej det svarta svalg inför min fot och vidgas att mig sluka. — Hvad gömmer detta mörker? Tomhet blott? Eller det helas lösta hemlighet? Hur än jag rastlöst spejar i dess natt, blott nya frågor skrida fram likt spöken med hemlig skräck på sina bleka drag: Hvi lades svaghet i min själ, mitt blod? Hvi skapades den makt som mig betvang? Min drömda lycka lofvade hon mig och trampar mig till stoft… Min drömda lycka! Hvad fager klang ännu i dessa ord! Min drömda lycka … Ja, jag henne ser! Jag ville lefva nu, jag ville gråta, jag ville sörja mig till nya drömmar och lösa dem med sång ur sorgens tvång! Ty sången blott gör fri, och sjungande jag skulle simma stark mot lifvets ström, mot allt som på dess strida vågor möter, mot nya hopp och fröjder, nya kval.
Springer upp, ropar vildt:
Jag vill ej dö! På jorden vill jag dväljas, tills själens flamma har förtärt sitt bränsle och bröstets sista ton förklinga fått!
Stirrar i stum ångest framför sig. Saktare:
Där sjunker blodröd sol i blåa djup. — Vid stranden bida tärnorna mig än. — Ja, än är tid, än kan mitt lif jag berga och genom det mitt sista hopp: att söka med bättre bön min frihet återfå. Den sista strålen släcks! — Nu välja — välja emellan död och träldoms skam! — Men fort!
Aftonglansen försvinner. Waldemar utstöter ett skri:
Dröj, sol! —
Dämpadt:
Hon sjönk, beseglande min dom.
Sjunker åter ned på bänken.