Som hon i hafvets svall ock jag skall slockna.
Böjer sig ned, gömmer ansiktet i händerna och förblir i denna ställning, medan som enda synligt tecken af den bittra själskampen en darrning gång efter annan skakar hans gestalt.
Det skymmer allt mer. Ett svagt månsken faller in.
INGRID inträder sakta
Förlamad jag låg af drömmar, som stredo, och bilder jag såg af skuggor, som gledo i jagande flykt undan döden. Man talde mig hotande öden. Hur aktar dem ringa min brinnande själ! Mig frågorna stinga i flyende häl. De hetsat mig hit för att spörja: Skall öfver ditt öde jag sörja? Säg kommer du väl ifrån dödens land, eller dväljes du ännu på lifvets strand och dess tunga, villsamma vägar?
WALDEMAR
Än lefver jag, om ock i dödens våld. Af Ran och hennes tärnor dårad blef jag. Hos dem jag dröjt, hur länge vet jag ej, till dess mitt minne väcktes af den ring jag en gång gaf dig, du i hafvet kastat för att åt denna gifva rum —
INGRID
Du irrar! Jag gaf min ring för att rädda din själ ur den graf, som snarorna bädda. Ur skenverldens fångande sköte jag stämde dig hit till möte. Men sjålf var jag svag, förmådde ej bida, och lösningens lag ej kunde jag lida. Ej tro jag hade, blott trängtan, till verldens lust stod min längtan. Till verldens glans sig vände min blick, när hoppets styrka i tårar förgick under årslång tärande väntan.