Årslång väntan!
Kastar sig ned på knä.
O, min är all skuld!
Min, endast min! Hvad gränslös bitterhet
ditt hjärta måste fylla vid min åsyn!
Förlåtelse ej finns för hvad jag bröt.
INGRID
Förlåtelse?… Jo! Mitt hjärta vill brista af jublande tro, när jag skådar den gnista, som bor i ditt öga, det klara. All dom, all klagan må fara! Väl tung är den lott, som svagheten sonar, men i himmelens slott ej stoltare tronar en fröjd öfver sjungande salar än den, som mitt hjärta hugsvalar. Må lifvet oss skilja med hämnande hand, vi äro dock bundna med eviga band och döden till sist skall oss ena.
WALDEMAR springer upp.
Ack, Ingrid, fattar jag de ljufva orden! Har jag din kärlek ännu? Hvilken lycka! Så kom, du kära! Skynda, låt oss fly tillsammans bort till fjärran fagra land, där hjärtats rosor blomma fritt som skogens!
INGRID
Ja, fly — bland rosor lefva…! Nej, ack nej!
Det vore att svigta och svika pä nytt Nu ånger må bikta hvar svaghet vi lydt och lyfta oss upp emot styrkan i smärtebesegrarens dyrkan. Se, korset dig kallar i hedningaland! Hör, kampropet skallar från själar i brand!