Dit ut må du draga att strida. Min tanke skall stå vid din sida. Min bön skall dig styrka i ångest och nöd, och sjålf vill jag lefva för lustarnes död i mitt sinn, det vrånga och hårda.
WALDEMAR
Förfärlig är den dom du säger ut.
Vi älska ju! Hvad är då annat allt?
INGRID
Blott de, som ej flykta för smärtornas slag, sin jämmer få lykta på soningens dag. Förnimmer du ej som en aning, en själsröstens hviskande maning: Genom skilsmessans öken med böner och svärd till möte vi gå i en fagrare verld, där vår lycka skall fagrare blomma?
WALDEMAR sjunker åter ned på knä.
Du goda, rena!
INGRID böjer sig fram och kysser hans panna.
Waldemar, farväl!
En plötslig vindstöt hviner genom slottet och rycker upp ett af salens stora nischfönster. Ett aflägset brus höres, som under det följande långsamt tilltager. WALDEMAR springer upp, lyssnar.