INGRID blickar ut.
Ett under timar! Jag ser hafvet häfvas mot skyn med jättevågor —
WALDEMAR vildt.
Ha! Rans hämd! Jag dåre glömde att oss döden hotar, om ej jag innan natten brutit in till hennes snöda verld har återvändt.
INGRID gripes vid dessa ord af en stor glädje.
WALDEMAR
Dock Ingrid — du må råddas! Jag vill gå dit ned tillbaka — Ah!… Lef väl!… O, vore det ej försent!
Vill skynda ut.
INGRID hejdar honom
Nej, Waldemar, hör mig! Dröj! Slikt offer kan ej gifvas eller tagas. Vi måste dö. — Hvad namnlös, salig fröjd! Allt är försonadt redan. Vi få dö. Ej lida mer, ej strida, blöda, kvida, ej skiljas mer i bitter hjärtenöd, men vid hvarandras sida stilla hvila!